Brev till Gud

Jag har en brevhög på soffbordet. Den är alltid där, som om den skulle höra till inredningen. Eller bara glömts där.
I själva verket lever brevhögen sitt eget liv. Breven kommer och breven går. Högen slipper jag sällan, men breven byts ut.
Ungefär som frukterna i skålen närmast brevhögen.
De här breven har varit en del av mitt liv i många år, dock inte lika många år som i Ulla-Christina Sjömans liv.
Det var till henne breven började komma när hon av Vår Herre fick som livsuppgift att be för människor i nöd.
– Jag botar ingen, det är Herren som gör det. Jag är bara förebedjaren, sa hon blixtsnabbt när folk började behandla henne som mirakelgörare.
Bara förebedjaren.
Så egentligen är breven skrivna till Gud.
På mitt soffbord ligger en kontinuerlig brevhög till Gud.
Ibland är breven så sorgliga att jag får en klump i halsen. Jag trodde ju att jag sett det mesta redan under åren i Afrika.
Icke.
Nöden har så många ansikten.
Men det finns också glädje i breven, allt från en försiktig optimism till en översvallande tacksamhet över Guds hjälp: ”Min son fick jobb efter förbön.”  Babyn klarade hjärtoperationen och jollrar nu förnöjd.”  ”Min man har slutat dricka, ska det hålla? Kan ni fortsätta att be för honom?”
Ibland är bönesvaret ”nej”. Det kan vara svårt att ta emot i synnerhet om man redan beslutat vad Gud vill… Men också annars. Det är ingen rusning till Guds Master Class.
Alla böneämnen tecknas upp och de som behöver ett svar ska få det. Att skriva till Gud ger alltid en utväg. Det är som Bo Setterlind säger: Det finns en väg till himmelen,/ en väg till Guds Jerusalem, den börjar här, den börjar nu,/ var än den går, den går till Gud.