Kvinnor, barn och arbetsliv tycks vara en inte allt för lättlöslig ekvation. De finska förstföderskorna blir äldre och äldre och antalet barn per familj minskar. Det rätta tillfället att skaffa barn planeras in med hjälp av noggrann kalkylering. Några har tur och lyckas bli föräldrar enligt tidtabellen medan barnen för andra aldrig infinner sig. Barn är allt mera någonting man skaffar sig och allt mindre något man får.
I våras satte en hel hop feminister köttsoppan i halsen när Sveriges mesta feminist Linda Skugge plötsligt avsade sig feministskapet, för att hon sade sig vara trött på att bli inlåst i ett fack. Skugge fick barn i tidig ålder och från att ha skrivit feministiska böcker varvar hon numera sin samhällskritik med bloggande om blåbärspajer i köket, vildvin i trädgården och sin tredje graviditet.
Utan att säga att feminism skulle innebära familjefientlighet så undrar jag vad jag skall tro när arbetsmyran och karriäristen Skugge plötsligt flyttar från Stockholms innerstad till radhus i förorten och proklamerar att det bästa hon gjort var att gifta sig och skaffa barn? Skugge har kritiserats för inkonsekvens gällande såväl åsikter som argument, men en sak som hon håller fast vid är att barnen är det bästa hon har.
Jag har gift mig i, ur min generations synvinkel, ung ålder och det är inte bara en och två gånger människor i min närhet undrat över planer på tillökning.
Och visst skulle många av oss unga kvinnor gärna få barn tidigt. Visst vill vi älska och bli älskade över alla gränser vi tidigare känt. Visst vill vi sluta planera och sluta vara själviska. Vi skall bara skriva gradun, avverka den där semesterresan och ligga i soffan och lacka tånaglarna för oss själva en liten stund till först.Christa Mickelsson
