Otroligt återseende

Kerstin Haldin-Rönn. I en lång rad går vi längs rälsen med våra väskor. Synen väcker bilder av flyktingvandringar på film. Men nu är det bara Pendolinotåget som har fått något fel och slagit ut strömmen mellan Hyvinge och Tavastehus. 14.2.2007 kl. 00:00

I en lång rad går vi längs rälsen med våra väskor. Synen väcker bilder av flyktingvandringar på film. Men nu är det bara Pendolinotåget som har fått något fel och slagit ut strömmen mellan Hyvinge och Tavastehus.

VR har beställt bussar för fortsatt färd. Slänten ner mot vägen är brant och regnvåt. Jag tar stöd av buskar och kvistar. Efterhand börjar en och annan se sig om och sträcka ut hjälpande händer. Bara en herreman mister balansen och kanar ner. Så står vi på vägen under en järnvägsbro. Det skymmer. En ung man i jeans öppnar sin gitarrlåda och sjunger en sång om att han är barn till en kung.
Han möts av spontana applåder. Allt fler började samtala. Första bussen kommer och fylls. Ny väntan. Besvikelse i leden då nästa buss stannar på annat ställe och de som var först i kön inte ryms med. Men stämningen är ändå lugn. Det är ju ingen olycka. Bara rubbat tidsschema. Vad händer härnäst?
I bussen sätter sig folk som vi sätter oss i vårt land, en och en. Jag tar plats bredvid en dam och vi började småprata. Hon är på väg till Jyväskylä och jag berättar att jag en sommar i min ungdom arbetade på Suojarinne vårdanstalt.
– Jag tyckte väl du såg bekant ut, säger hon. Jag arbetade också där!
Vi pratar, skrattar, förundras och färden till Tammerfors känns mycket kort.
Och medan jag i Tammerfors väntar på att tågen skall komma igång möter jag en skolkamrat från ännu längre tillbaka i tiden.
Visst blev det en kämpalång arbetsdag. Start klockan fem på morgonen och hemkomst efter midnatt. Men ändå. Det kan behövas lite mankemang för att vi skall lyfta blicken ur bok eller dator och upptäcka att det finns medmänniskor att prata med. Och nattbullen VR bjöd på minns jag än. Jag tar nog tåget på fredagen också.

Kerstin Haldin-Rönn



NY I USA. Heidi Storbacka med familj blev erbjudna, via den firma hennes man jobbar på, att flytta till USA under en begränsad period. – Jag älskar äventyr, så vi tackade ja direkt. Jag började söka jobb redan förra året – att bli hemmafru var inte aktuellt. 1.4.2025 kl. 13:28

SKAPELSETRO. Kreationismen såg ut att ebba ut i slutet av 1900-talet. Men i delar av Borgå stift tar man fortfarande strid för att evolutionsteorin vetenskapligt en dag kommer att få vika för Bibelns berättelse om hur jorden och mänskligt liv kommit till. 1.4.2025 kl. 10:00

METODISTKYRKAN. Den tidigare metodistbiskopen Hans Växby är död. Han tjänstgjorde för den i Europa lilla frikyrkan i de nordiska länderna och efter Sovjetunionens fall i Ryssland. 31.3.2025 kl. 11:48

sjukdom. Isak Snellman och Johanna Sundqvist-Snellman är i 20-årsåldern, men har redan tvingats hanterat nästan tio år av sjukdom tillsammans. De har blivit vana vid att ställa om och leta lösningar – men oron, tröttheten och dialysen har de alltid med sig. 26.3.2025 kl. 14:22

Lokalt. Tacos och lovsång står naturligtvis på programmet när Replot församling bjuder till Tacom och lovom-söndagar i församlingshemmet. 25.3.2025 kl. 16:48

FÖRSAMLINGSLIV. Då Pedersöre församlings manskör samlas till övning pratar de väder, vind och världsförbättring över laxsmörgåsen i pausen. Men då de sjunger är det allvar. – Det är inte alltid så lätt för karlar att prata om tro, men sjunga går bra, säger Henrik Östman. 2.6.2025 kl. 16:37

samer. Ärkebiskopen böjde sitt huvud tre gånger i den liturgiska ångergesten och bad på kyrkans vägnar det samiska folket om förlåtelse. Kyrkan har inte alltid handlat rätt i Sápmi. Med vad händer nu? 2.6.2025 kl. 10:00

SAMER I KYRKAN. Kyrkan vill ibland framstå som den största av syndare och berätta hemska historier om sig själv från förr. Men det som räknas är var kyrkan står inför samernas framtid, säger den samiska teologen Lovisa Mienna Sjöberg. 2.6.2025 kl. 10:00

den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35