Lycka

– Vad är lycka? frågar den igen.
Ja, ja, (djuuup suck), jag ska svara. Jag drar andan och öppnar munnen för att formulera mitt svar som skall visa rösten att jag minsann håller mig a jour. En konstpaus ökar dramatiken och att himla med ögonen är aldrig fel (alla vet ju svaret). Nu kommer det, nu, snart, alldeles strax serverar jag svaret, jag ska bara …
Lång tystnad. Inte vet jag.
Lyckan är en solnedgång? Lyckan är en hand att hålla i?
– Kom, jag skall visa dig. Stäng munnen, den har du ingen nytta av.
Jag gör som rösten säger. Tittar inåt. Känner. Rotar bland alla fjolårsminnen, vardagssysslor och tankar som aldrig blev handling. Var är lyckan? Är den i sonen som föddes eller i knarret under skorna då jag går till jobbet? Och titta här, den röda soffan, mys och bastu. Det hade jag ju nästan glömt. Rota, rota, leta, leta.
Och så plötsligt, i ett hörn under gårdagens inköpslista skymtar jag något. Ett skyggt huvud, en försynt svängning med vingen.
 – Hej, säger hon och ler skyggt, jaså du hittade mig igen.
Rösten är varm och trygg och lugn och känns som min. Och jag vet att jag är svaret på spåren, för jag har hört henne förr. Hon är bara så liten och omåttligt lätt att ignorera. Och så blir hon ju så lätt skrämd av ironi och kritik och osäkerhet och svartvita sanningar, stackarn. Men hon gör sitt bästa med den envisa själ hon har att styra och ställa med.
Och visst känns hon bra när jag nu står inför henne igen. Jag börjar ana: lyckan är inte en omständighet, den är en sinnesstämning. Hon med vingarna vill påminna mig om det. Jag tror jag skall prata mer med henne.