Simtur med Lasaros

Simturerna i det varma vattnet och den goda maten efteråt blev under många år en kompensation för uteblivna södernresor. Att palmerna var av plast och de romerska pelarna likaså störde inte.
Idag var det inte många i bassängen. Det gick att ta ut simtagen ordentligt och sedan följde en halv timmes intensiv vattengymnastik.
Vatten har en livgivande och uppiggande effekt. Samtidigt som jag njöt snurrade tankarna envist kring ett bibelord. Det där om att ha fått ut sitt goda.
Det har jag ju minsann fått. Jag har inte behövt vara hungrig eller törstig annat än mellan måltiderna. Jag har inte behövt gå i smutsiga, trasiga kläder. Jag har haft arbete och kunnat betala mina räkningar. Jag har haft ett hem att gå till, även om mardrömmen i många år var att jag inte hittade det. Många människor lever den mardrömmen dag efter dag.
De nödlidandes antal är för stort. Badparadiset räcker inte till.
Jesu liknelse om tiggaren Lasaros och den rike mannen som båda dog och efter döden fick helt omsvängda roller, är en sötsur karamell för ilandsmänniskan att suga på. Jesus har stort allvar i rösten och jag vet att det angår mig.
Det luriga är att jag inte alltid ens ser hur bra jag har det. Kraven på vad jag behöver växer vartefter. Och så glömmer jag att vara nöjd över att ha potatis att skala och vattnet att tappa upp.
Hemma igen läser jag liknelsen i Lukas 16: 19-31. Och märker att den rike mannen inte förväntades lindra all världens nöd. För honom gällde en enda människa som han dagligen sett, men ändå inte fått syn på.