Tack, men jag klarar mig själv!

I måndags hade vi en grupp vänner på middag hemma hos oss, och jag kom i samspråk med Elisabetta som för knappt en månad sen bröt högra handleden och sitter med gips på åtminstone en vecka till.

Elisabetta är en singel kvinna i 30-årsåldern, hon bor ensam, och har två deltidsjobb inom hemvården. Det är för övrigt ganska vanligt här. Men under denna månad har hon naturligtvis inte fått, eller kunnat jobba och dessutom har hon flyttat tillfälligt hem till sin syster, som har familj och två barn. Tanken var ju naturligtvis att systern skulle kunna hjälpa Elisabetta med enkla praktiska saker som är svåra att göra när man är gipsad upp över armbågen.

Men Elisabetta ser hur mycket jobb systern har hemma med familjen och barnen, och känner hur svårt det är att ta emot hjälp när det bjuds, och ännu svårare att be om hjälp. I stället har hon försökt hjälpa till med barnen och försöker så långt som möjligt klara sig själv.

Inget fel med det i och för sig, men jag känner så bra igen mig i hennes beskrivning, och dethär är en sak som jag fått jobba på under årens lopp, och ibland är det nyttigt att ha en orsak att stanna upp och reflektera lite. Dessutom tror jag ju att det finns fler än oss två som ramlat ned i ett dylikt självförvållat "duktighetsdike".

Varför är det är så svårt att acceptera hjälp egentligen? Hur jag än vänder och vrider på det, så kommer ordet stolthet upp till ytan. För visst vill jag anses duktig, stark, kunnig och absolut inte lat. Däri ligger en stor mängd stolthet, och den är till hinder för många saker som Gud vill göra i mitt liv.

Men hur påverkar denna ovilja min omgivning, och de som verkligen vill välsigna mig genom sin hjälp? Ja... om jag inte tar emot den med tacksamhet, eller inte alls, så känner de sig inte heller välsignade. Och kanske jag till och med blockerar Guds välsignelse över dem, för vi vet ju att Han älskar en glad givare - även i annat än pengar.

Och hur blir det med mig då, och den välsignelse som jag skulle ha fått? Jo, den blir också borta. Och så gräver sig dendär envisa stoltheten sig fast ännu mer, och jag klappar mig självständigt på axeln för att jag igen klarat mig själv. Och samtidigt har jag tagit ett steg längre bort från Gud; för jag behöver ju inte honom eller någon annan. Visst? Nej, Gud är ganska klar i Bibeln hur Han ser på stolthet, eller högmod som många översättningar kallar det. Gud vet mycket väl vilka konsekvenserna är, och i kärlek vill han bespara oss dessa.

Gud tog tag i mig angående detta redan innan jag träffade min make. Jeff är en man vars stora glädje är att tjäna andra (för er som känner till teorin om 'kärleksspråken', så vet ni i detalj vad jag menar). Gud visste hur han behövde förbereda mig för att kunna ta emot med glädje och tacksamhet, till välsignelse för oss båda, ska tilläggas. Visst känns det ännu ibland svårt, och jag behöver påminnelse ibland när jag försöker göra för mycket själv.

Det finns väldigt lite som kan mäta sig med att känna sig uppskattad, älskad, respekterad och värdig att få omsorg av de man älskar. Men klivet dit kräver ödmjukhet, och att våga släppa kontrollen. Men varje gång får jag påminna mig om att detta är verkligen Guds vilja för mig, och när jag kan acceptera hjälp, blir den som hjälper också välsignad. Och vem är jag att neka någon annan det?