Några decimeter liv

Eddies dotter Murphy trotsar alla odds. Hon blev ratad som ett hopplöst fall av mamman vid födseln, och veterinären gav henne högst en vecka. Med okoordinerad, stapplande gång är hon nu inne på sitt femte år. Tar dagen som den kommer, lever i stunden.

Pepperoni är äldst. Han blir deprimerad i perioder – låter tassarna förbli smutsiga, ligger på bastulaven, väntar. När han kommer tillbaka från mörkret söker han närhet, visar mer än någon av de andra hur mycket han tycker om att vi finns. Ofelia är yngst, och har därför tagit sig rätten att fortsätta vara som en unge. Hon har den minst utvecklade egna karaktären, och verkar mycket nöjd just så.

Eddie är småsur på alla, men mest på sin försakade dotter Murphy som hon vägrar acceptera. Murphy, i sin omedelbarhet, är den enda som orkar med den barnsliga Ofelia. Pepperoni har äldstestatus, skrider fram som självklar etta till matskålen, lugnar ner relationerna med hierarkisk tyngd.

Under sommarmånaderna blir djuren i huset högst oönskat fler, när katterna med jämna mellanrum släpar in sina fångster (undantaget Murphy, som bara jagar fjärilar). Ibland är mössen och fåglarna redan besparade från vidare plågor, men inte alltid. Vi ser det som grymhet och vill förebrå dem. De utstrålar stolthet och glädje när de slår lovar runt sitt byte – de är i högsta grad sig själva just då.

För några år sedan kom en snäll tant tillbaka med katten Muskot, som envisades med att gång på gång återvända till de välkända markerna kring vårt förra hus. Tanten sade att det kan gå illa för katten om den rör sig i trafiken. Hon föreslog en bur på några kvadratmeter i trädgården, där katten kunde röra sig tryggt och kontrollerat.

För henne var det viktigare att katten lever så länge som möjligt än att den är katt så länge den lever.