Bäähää, bäähää, bäähää har det hörts hela dagen. Jag tycker om getter, men för tillfället har jag hela "brääkandet" ända upp till öronen. Igår på jobbet var det samma sak. På morgonen bräkte jag med och tyckte att jag fick en diskussion till stånd med geten som var bunden på andra sidan staketet, just utanför mitt arbetsfönster.
Vi lever just vid tröskeln till hinduernas största högtid Dashain. Över 1 1/2 miljon männniskor lämnar staden för att besöka föräldrar och släktingar, som bor kvar på landet. Getterna som flyttar in istället är inte så många, men de väger 1,8 miljoner kilogram enligt The Himalayan. Geten utanför mitt arbetsfönster tycktes veta varför den var här. Efter några dagar tar bräkandet slut, då är alla getter offrade  till gudarna och alla felsteg är som bortblåsta för det här året. Det var inte om det här jag skulle skriva, men det där bräkande tycks gå genom märg och ben och ända ut i fingerspetsarna.

Igår fullföljde vi, Mia och jag, vår medborgerliga plikt. Vi var till Finska ambassaden och förhandsröstade. Vi tog en karta på vilken ambassaden är tydligt utritad. Vi tog en taxi och stannade vid hotellet Shangrila. Mitt emot hotellet var den lilla väg vid vilken ambassaden ligger. Men ambassaden var inte där! Nå, kanske kartan inte är så exakt tänkte vi och började leta. Vi snurrade runt i området i närmare 1 1/2 timme utan resultat. Mia var hungrig och ville ge upp och åka hem. Själv kan jag vara utan mat i dagar (nästan), men Mia behöver regelbundet mat. Vi stannade vid Danska ambassaden och frågade vakterna som visste namnet på stadsdelen där finska ambassaden finns och så kom det en taxi som kände till stadsdelen. Chauffören märkte att vi behövde hjälp,så han begärde ett pris, som fick oss att rusa ut ur taxin direkt. Vi tog oss ut till en större väg och med namnet på stadsdelen i huvudet fick vi tag i en taxi som körde oss dit. Huh! Det hade börjat skymma och vi som bara snabbt skulle fara och rösta hade inte tagit med några ficklampor. Vi skyndade in för att rösta. Jag hade kandidatnumret klart, men Mia kollade numret, för säkerhets skull, i en bok med alla kandidater i hela Finland. I röstningsbåset finns ju inga kandidatlistor. Då allt var klart och Mias blodsocker hade stigit efter en kopp kaffe och småbröd, slog det henne att hon troligen hade kastat om siffrorna och snabbt kollade hon i kandidatboken och mycket riktigt - hon hade röstat på "fel" kandidat. Det är ju faktiskt mer spännande på det här sättet, man skriver tre siffror på rösningsblanketten och så kollar man efteråt på vem man röstat. Till all tur så blev det inget dåligt val trots allt. Förresten, ambassaden hade flyttat för sex år sedan.

Det spännande tog inte slut här. Vi kom ut på vägen, men alla taxin var upptagna. Till slut kom det en mikrobuss i vilken vi fick rum och tog oss till centrum, till Ratna park. Vilket myller av människor, tänk dej den värsta julaftonsrusning och lägg till tio gånger fler människor. (Julaftonsrusning ger helt fel associationer, pyntade fina gator och mycket ljus). Vi stappla omkring i mörkret, steg i gyttja, höll på att ramla, hand i hand för att hållas ihop. Det var faktiskt skrämmande.

Det var skönt att komma hem. Vi hade gjort vår medborgerliga plikt och vi hade tänkt den som ett fint exempel på demokrati i kommande  politiska diskussioner med nepalesiska vänner här.

Bäähää, bäähää ekar det fortfarande mellan husen och fortsätter säkert hela natten.

Kom ihåg att gå och rösta och kolla att du skriver rätt nummer!

Ben Westerling