Så är dagen då äntligen här! Tabaski, en av de största muslimska högtiderna som firas i Senegal. Man kunde kanske jämföra festligheterna med de kristnas jul. Men i stället för skinka finns det fårkött på allas bord. Man minns hur Abraham var villig att offra sin son Ismael (inte Isak!). Men vi vet ju hur det gick. Det blev ett får i stället. I varje hem slaktas därför minst ett får vid den här högtiden. Jag fick i dag veta att en man måste slakta lika många får som han har hustrur. De senaste veckorna har det därmed kryllat med får överallt i detta land. Flera gånger har det varit trafikstockning där vi försökt ta oss fram, på grund av de otaliga stackars fåren som i dag har gått sina öden till mötes.

Det har alltså varit stämning av festförberedelse i alla knutar redan en lång tid. Skräddaren nere vid torget som jag hade tänkt att skulle sy sängöverkast åt oss såg förtvivlat på mig när jag för några dagar sedan besökte honom. Han syntes knappt i sitt lilla krypin där han satt bland högar av glittriga tyger. Dem skulle han på kort tid förvandla till vackra festdräkter åt både män och kvinnor. Mina sängöverkast kunde bra vänta nån vecka, sade jag, och skräddaren såg riktigt lättad ut. Grannflickorna som leker med Ronya har dag för dag blivit allt vackrare i håret. Det tar ju flera dagar att få till en ordentlig frisyr i afrikanskt hår, så flickorna har suttit här med delar av håret burrigt och ofixat och andra delar av håret i små, prydliga flätor. Men i dag var allas hår i topptrim, kropparna nytvättade och doftade gott av oljor. Det var knappt så man kände igen grannflickorna i de glittriga kläderna och smyckena.

Vi trodde att vi inte skulle delta i festligheterna dess mera eftersom de inte berör oss. Men våra grannar hade andra tankar. Redan på förmiddagen, efter morgonbönen, kom Abdoulaye hit och sade att det var dags att slakta fåret och att hans familj ville att vi var med. Så det var bara att klä på sig en festdräkt och följa med. Och sen gick allt på i ett. Jag har aldrig tidigare fått smaka på sådan gästvänlighet grannar emellan som i dag. Det var inte bara Abdoulayes familj som ville ha oss med i sitt firande. Vi satt också en lång stund på gården till Ibrahims familj. På båda ställena fick vi grillat fårkött, olika varianter av couscous och grönsaker samt sockriga drycker i alla möjliga giftiga färger. När vi kom hem fick vi ytterligare en inbjudan. Det var grannen närmast vårt sovrumsfönster (som jag glömt namnet på) som knackade på dörren och sade att maten var färdig. Men då tackade vi artigt nej. Våra magar kunde inte hantera mera fårkött.

Under tabaski ska man be varandra om förlåtelse för allt dumt man gjort mot varandra under året som gått. När man besöker sina vänner och ber om förlåtelse kan man med det samma ge någon present. På vårt köksbord står för tillfället massvis med kastruller och tallrikar i olika storlekar och färger. I dem finns läckerheter som vänner och bekanta tillrett och hämtat åt oss under kvällens lopp. Det är knappast för att de upplever att de har något att be oss om förlåtelse för, utan helt enkelt för att de är så alltigenom gästvänliga. Vi är nya i kvarteren och då vill man ta oss med i gemenskapen kring en dag som denna. Så förklarade i alla fall Abdoulaye.

När jag skriver dessa rader är det redan kväll, men det finns inga tecken på att festligheterna skulle hålla på att ta slut. Jag har på känn att ljuden och dofterna av dagens fest blir allt intensivare för varje minut som går. Det är musik från en granngård, från en annan är det rytmiska slag på trummor och från platser jag inte kan lokalisera hörs sång och glatt prat. Allt det här lär hålla på till småtimmarna. Så pass länge har jag bott här redan att jag vet det. Vi bor bland människor som älskar att festa!