Segelbåten
De återstående semesterdagarna börjar vara räknade och det är varje sensommar lika svårt att slita mig från havet: vakna invid det och somna intill.
Vi bor i en liten fiskestuga som farfar i tiderna köpte. Här bodde en fiskare och hans fru som var bibliotekarie i byn. De hade några får som betade på strandängen. De hade en stor trädgård på baksidan – som såldes för att min farmor inte tyckte om att odla och sköta en stor trädgård. Innan bron ut kom seglade farfar och pappa hit från Helsingfors. Pappa seglade ända tills han en höstkväll kom ut till ön och hittade sin segelbåt av trä i spillror. Han brukade fixa, polera och sköta båten som en skatt och var duktig på sjön. Sedan den kvällen seglade han inte. Jag fick aldrig se honom segla. Han lärde aldrig min syster och mig att segla. Det var först egentligen efter hans död som jag fick höra om det här. En version jag hört är att bojen inte hållit och segelbåten hade slitit loss och slagits sönder. En annan att segelbåten hade varit uppdragen på land men att vattnet stigit så mycket att den lösgjort sig och kastats av och an mot stenarna i den starka vinden. Minnena hos de kvarlevande rör på sig. Jag tror att det var bojen – för så har jag föreställt mig det.
Jag funderar ibland på den kvällen då pappa kom ut. Jag har förstått att han var ensam. Gick han längs med stranden och plockade träbitar som en gång varit hans älskade segelbåt Bambina? Vad tänkte han? Grät han? Varför berättade han aldrig det här? Gjorde det för ont?
Jag växte upp med en svartvit bild av segelbåten i mitt sommarsovrum. Genom väggar och fönsterrutor hördes vågorna.
Minnen som förändras, drömmar som går i kras, rum hos en mänska som ingen besökt. En del upprepar händelserna gång på gång, andra gömmer dem i sitt innersta, så djupt in så de nästan själva glömmer. Men de finns där inom oss, de tar sig olika uttryck i vårt beteende. Vi förstår inte alltid varför en mänska reagerar på vissa saker så starkt, varför någon bär agg, har fobier, känner ångest. Vi känner inte ens oss själva helt och fullt.
Men det finns en som känner, en som vet: Jesus. Ända sedan vi var embryon i livmodern har Guds ögon vilat på oss. Han förstår oss. Han är all trösts Gud. Han säger: Kom till mig. Kom till Fadersfamnen. Jesus har lovat gå med oss alla dagar till tidens slut, ända in i evigheten, om vi vill. I Bibeln står det om träd som ger läkedom, mänskor som får tröst. Alla helas inte på jorden och livet kan gå mycket hårt fram med en mänska. Men Gud har läkedom, en framtid och ett hopp. Redan idag får vi ta Guds hand.