Får jag be Gud om hjälp också fast bergen framför mig är självvalda?

Jag orkar egentligen inte vara här, men att vara här är lättare än att vara på någon annan plats. Här får jag vila och vara och ingen kräver något av mig. För ett knappt dygn är jag på kvinnoweekend på mitt livs mesta och bästa lägergård.

Redan efter ett par timmar känner jag hur axlarna sjunker lite och hur andningen går längre ner i magen. Och då sjunger hon. Skönsjungande Maria Stratton framför sin egen låt Yahweh Sebaot för oss. En låt som inleds med orden:

”Jag står här nedanför ett hotfullt berg, / ett berg jag aldrig bett om att bestiga.”

Orden är bland de finaste jag hört på länge och de går rakt in i mig. Jag har kanske aldrig förr blivit så drabbad av ord som passar så dåligt in på mig själv. Varenda berg jag står inför just nu har jag nämligen helt själv bett om att bestiga. Och det är den insikten som golvar mig. Jag är så trött och/men det är mitt eget fel. Man måste faktiskt inte jobba heltid när man har tre barn och en hund. Och man måste faktiskt absolut inte vid sidan av det sitta i tre olika styrelser och vara lagledare för ett juniorfotbollslag och studera på halvtid. Nästan inget av de här bergen måste jag bestiga, jag har helt själv valt att börja vandringen uppåt.

"Nästan inget av de här bergen måste jag bestiga, jag har helt själv valt att börja vandringen uppåt."

Nu har jag skavsår, är lite osäker på hur jag ska läsa kartan och dessutom börjar det sina i matsäcken. Och när jag inte riktigt orkar så går jag alltid till Gud. Får jag be honom om hjälp också fast bergen framför mig är självvalda?

Jag hör en röst inom mig och jag tror att den rösten är Guds. Ja, du får komma till mig och jag kommer att bära dig. Jag tror nämligen att Gud kan och vill hjälpa också oss som får skylla oss själva. Han överger inte en trött bergsbestigare bara för att hon faktiskt kunde ha stannat hemma istället. I någon mån är det ju han som har gjort mig till en person som hela tiden vill upptäcka nya berg och som säger ja lite för ofta och jag tror han förstår mig helt och hållet fast han helt säkert suckar ibland när jag hittar ännu ett berg.

Han har hjälpt mig hela hösten. Jag har varit trött, men aldrig så trött att jag har varit rädd. Det är ett bönesvar. Energin räckte längre än den borde och det är lite som ett nutida brödunder. Och han har framför allt hjälpt mig att se vilka berg jag småningom ska överge. Ibland kan man faktiskt vända om också fast bergstoppen skulle kunna erbjuda en hisnande utsikt.