Tron ges vikt i skolan när religionsundervisningen tänks om
FRÅN BÅDE höger och vänster vill vårt moderna Finland göra om skolornas religionsundervisning. De två senaste undervisningsministrarna, Li Andersson (Vf) och nu Anders Adlercreutz (SFP), har lagt mål i frågan.
Adlercreutz vill skapa det gemensamma skolämnet religions- och livsåskådningskunskap. Det blir i så fall ett nytt skede i den historiska metamorfosen av religionsundervisningen.
I våra skolor har vi vant oss vid att majoritetens religionsundervisning är konfessionslös, men i praktiken strukturellt en rest av den lutherska enhetstron.
Livsåskådningskunskap har varit det alternativa och, fortfarande, lite småoppositionella valet för vårdnadshavare som betraktar sig som lite mera rationellt orienterade.
Adlercreutz vill smälta ihop ämnena igen. Med det krymper också det att barn ur mindre, och mera sällsynta trosriktningar har rätt till egen undervisning i skolan om vad man där hemma egentligen tror på. Hellre ska barnen nu lära sig om varandras livsvärden, tro och religioner tillsammans.
"Lär barnen att religion både ska kunna undersökas vetenskapligt – och utövas av hela hjärtat."
EN VIKTIG nyans i det nya förslaget är att religioner och kunskap ges betydelse. Det andas att skolelever under överskådlig tid behöver kunna religioner och idétraditioner – sin egen, sin släkts, sitt hemlands. Och samtidigt ska de förstå hur andra barn i klassen, och i världen, lärt sig se på livet.
Bra religionsundervisning lägger också grunden för att religion kan undersökas, beskrivas och ifrågasättas vetenskapligt och akademiskt – samtidigt som man av hela hjärtat också kan utöva den, tillbe, förtrösta och vara glad i den.
Old school, om uttrycket tillåts, är sjuttitalsresonemangen i sammanhanget om religion som vidskepelse och ovetenskap som ska dö ut, om dock de sista anhängarna har rätt till service tills deras föreställningar i världshistorien slutligt somnar in.
KRING SKOLAN odlar många den märkliga blomstertidsfobi där inga referenser till religionsutövning, inget halleluja eller inshallah, får förekomma i skolans sfär, inte ens enstaka gånger, tillfälligt eller ceremoniellt.
Men det är som att säga att musikundervisningen inte får leda till att tonåringarna på våravslutningen ger sig hän på scen med inövad rap och skrämmande ryck i kroppen.
Eller att modersmålstimmarna inte får leda unga till att skriva dikter och läsa dem högt inför andra så att unga själar skälver, poetiska knoppar brister och någon blir emotionellt väldigt störande berörd.
SÅ HAR VI frågan om det går så att barn ur de religiösa minoriteterna i vårt land inte får undervisning i sin egen religion. Eller alltså: att barn utanför skolan istället indoktrineras för livet i radikala moskéer och kristna sekter.
Där torde en god undervisning i skolan om vad god och sund religion är vara den bästa grunden för livet – precis som vi redan har lärt barnen att vara skickligare faktacheckare på nätet än vi vuxna.
Det vore inte heller till skada om flera små samfund vid sidan av skolan skulle utveckla mera undervisning för sina unga om vad just deras ärvda tradition unikt kan tala om i vår tid. Kyrka blir allt för ofta gudstjänst, ceremonier, och allmän samvaro – men inte så ofta en lärande idégemenskap kring resonemang och värderingar.


























