Vi behöver inte veta någonting med säkerhet, vi behöver bara hoppas

I November skriver journalisten Hanna Hellquist en krönika i Dagens Nyheter som hon inleder så här: ”Det kanske är banalt och historielöst av en ateist att önska sig en tro. Men att vilja tro är att vilja hoppas – och som jag längtar efter hopp i denna mörka november.”

Krönikan får mig att vilja mejla Hellquist på studs och skriva något i stil med att vilja tro är lika mycket tro som något annat. Gud kräver inte mer av oss än ett senapskorn av tro, och tro och hopp är tätt besläktade. Men jag hejdar mig.

Här vill jag brasklappa, jag är ju ingen teolog. Men vad som räknas som tro är ett ämne som verkligen intresserar mig, så jag har upprepade gånger frågat människor som är klokare än mig om saken. De har alla svarat samma sak.

Men vad som räknas som tro är ett ämne som verkligen intresserar mig, så jag har upprepade gånger frågat människor som är klokare än mig om saken. De har alla svarat samma sak.

Att vilja tro är att tro. Att hoppas att Gud håller våra liv i sina händer är tro. Vi behöver inte veta någonting med säkerhet, vi behöver bara hoppas.

En tid senare lyssnar jag på en podd där religionsavund nämns i förbifarten. Jag tycker att just det segmentet är väldigt spännande, för jag känner igen mig i något nära besläktat.

Det händer att jag avundsjukt sneglar på andra människors tro. Jag önskar att jag skulle tro med större emfas, med självklar lätthet, med tidigare generationers trosvisshet. Men jag klamrar mig fast vid hoppet. Ibland är det ett skrumpnat senapskorn.

Jag önskar att jag skulle tro med större emfas, med självklar lätthet, med tidigare generationers trosvisshet. Men jag klamrar mig fast vid hoppet. Ibland är det ett skrumpnat senapskorn.

Så en dag dyker den svenska ärkebiskopen Martin Modeus upp i mitt Instagramflöde. Det är en sådan där sorglig dag då nyhetssidorna präglas av krig och hur många människor som fått sätta livet till i absurda maktkamper.

Under en bild av ett ensamt ljus skriver Modeus en bön som han avslutar så här: ”Vi ber om en värld där våra barn kan se framtiden an med tillförsikt och tillit.”

Jag läser meningen flera gånger. Att man kan vara så radikal i sitt hopp att man ber Gud om en värld där ”våra barn kan se framtiden an med tillförsikt och tillit” just nu. Det är så stort då så mycket är så mörkt att det gränsar till galenskap. Jag blir rörd av Modeus hoppfullhet. Jag gråter ut lite lagrad hopplöshet.

Det är så stort då så mycket är så mörkt att det gränsar till galenskap.

Då vi inte kan hoppas får vi ta rygg på andra människors hopp. Alltid hittar man någon klok biskop någonstans. Och varje söndag samlas människor i kyrkor. De ber och hoppas – en slags jourhavande verksamhet för dig och mig. Och för världen alla barn. För att de ska kunna se framtiden an med tillförsikt och tillit. Det är hopp.