I ett drygt år har Bernice Haglund-Wikström varit pensionär. Omständigheterna gör det lätt att leva i nuet.
– För just nu är det bra. Jag får rå om min egen tid och kan tacka ja till sådant som är meningsfullt. Men det är också lätt att leva i nuet eftersom man inte vet något om framtiden.
– Det gör man inte heller som ung, men man tror sig veta, man planerar som om man skulle ha all tid i världen. Då man kommer till det här stadiet märker man ”hoppsan, så fort det gick”, säger Bernice Haglund-Wikström.
Då hon var 20 år studerade hon till sjuksköterska och minns det som att hon var ganska nöjd med tillvaron.
Om du träffade den 20-åringen i dag, vad skulle du säga till henne?
– Ett övergripande råd skulle vara: ”You can’t please everyone, so you’ve got to please yourself” (fritt översatt: Du kan inte gör alla nöjda, så du måste göra dig själv nöjd), säger Bernice, och citerar samtidigt en strof ur Ricky Nelsons låt Garden Party.
– Jag menar det inte i en negativ bemärkelse, att man inte ska bry sig om andra. Det handlar mer om att också tro på sig själv.
Kämpade du med det, att tro på dig själv?
– Inte direkt, men jag tog kanske för mycket intryck av att andra sa si eller så. Jag har nog alltid trott på mig själv, men också varit beroende av andras tyckande och tänkande. Och det är klart, det är jag ännu.
Hon plockar fram vänskapens ikon. På den syns Jesus och abboten Menas. De står bredvid varandra, Jesus med en arm om Menas.
Armen är onaturligt lång. Det har tolkats som att Jesus når oss också då vi är långt borta från honom. De står inte så tätt ihop, det finns ett litet mellanrum.
– Det betyder att det finns frihet, och tillit i den friheten. Han håller oss inte fast krampaktigt. Han litar på oss, och tilliten går i båda riktningarna.
– Det är vad tro är för mig: tillit, förundran och öppenhet inför Anden. Inte ett försanthållande av vissa dogmer.
Har du alltid tänkt så?
– Jo, men livet är mer svartvitt då man är ung. Sen inser man att det är melerat. Då man inser det blir det enklare att förstå sig själv och andra, och att förlåta sig själv och andra.
Bernice har en öppen utstrålning. Hon säger själv att hon har en positiv livssyn, men glädjen är inte ett resultat av en rad gynnsamma utfall. Hon ser den snarare som en gåva som hon fått ha kvar genom sjukdom och sorg.
Redan som barn förlorade hon både pappa och lillebror. Hon har också själv varit sjuk.
– Men jag har också haft ett väldigt rikt liv.
I 20-årsåldern skrev hon en bucketlist som toppades av förhoppningar om att få resa mycket och att en dag få en egen familj.
– Jag har verkligen fått se och uppleva världen, och jag har en underbar familj.
Varje kväll innan hon somnar tänker hon på tre saker som hon är tacksam över från dagen som gått. Det är ett sätt att hålla blicken fäst på ljuset.
Finns det något du ångrar?
– Jo, men inget jag tänker berätta.
Om du ser på de som är 20 i dag, vad skulle du säga till dem?
– Tappa inte modet och hoppet.
– Vi pensionärer brukar säga att det går an för oss med tanke på hur världen ser ut, men stackars de som är unga.
Själv söker hon sig till gemenskap och bön för att hålla modet uppe. Hon ber på alla möjliga sätt: genom tystnad, djupmeditation och skottböner.
Bernice illustrerar med en enkel bön. Medan hon drar ett djupt andetag säger hon ”Herre Jesus Kristus”. Sen andas hon ut och fortsätter: ”förbarma dig över mig”. En kortare variant: ”Je” då man andas in, ”sus” då man andas ut.
Efter att medvetet ha bett i in- och utandning kanske man fortsätter automatiskt utan att märka det själv. Och Gud hör.
– Man kan be med varje andetag, varje hjärtslag.


























