Yvonne Terlinden är nyinstallerad kyrkoherde i Karis-Pojo svenska församling. När hon var tjugo år kallades hon ”Vonna” av de flesta, studerade teologi i Åbo för andra året och hade fullt upp.
– Jag var en person som försökte göra väl ifrån sig. Jag har kanske rentav varit för prestationsorienterad och plikttrogen. Men mitt tjugoåriga jag hade en längtan efter upplevelser.
Som tjugoåring åkte hon iväg på ett sabbatsår till Jerusalem, där hon jobbade med som volontär för Finska Missionssällskapet.
– Det var en viktig erfarenhet för mig, och beskrev också den rastlöshet som alltid följt mig. Jag har alltid velat söka något nytt, lära mig något nytt.
Under åren har hon funderat på rastlösheten – är den en bra sak eller en dålig?
– Idag ser jag att jag lärde mig mycket tack vare den. Jag har lätt för att anpassa mig till nya ställen och uppgifter.
Om du fick träffa ditt tjugoåriga jag, vad skulle du säga till henne?
– Jag är tillfreds med mitt liv, som det blivit. Men jag skulle kanske säga till mig själv: Försök bromsa lite. Du behöver inte prestera så mycket, du kan ta det lite lugnare och njuta av att bara vara tillsammans med andra och söka det som är gott i gemenskapen.
Hon skulle också vilja säga något om vad man ska göra med sig själv när man är en människa som samtidigt drivs av en stor nyfikenhet, men som också är en praktisk och pragmatisk person.
– Jag skulle säga till mig själv att bejaka tänkandet och studerandet på ett sådant sätt att det inte bara blir en prestation. Jag skulle säga att det kan bli ett uttryck för vem jag är snarare än något jag gör för någon annan. Jag skulle se till att jag drivs av en inre nyfikenhet och ett behov av att studera och lära mig. Det finns också en inre glöd, som jag lärde mig mer om när jag kom tillbaka efter mitt sabbatsår.
Fick du någonsin dåliga vitsord? Blev du ledsen då?
– Det hände, och det besvärade mig. Jag minns en tent som jag måste tenta många gånger … det var en jättesvår finsk kurs i hermeneutik. Det störde mig.
Ångrar du något större livsval?
– Jag tänker inte att jag borde ha gjort något annat, men att jag kunde ha gjort något annat. Vad skulle det ha blivit av mig om jag exempelvis läst litteratur? Eller om jag varit färdigare med frågan om att bli präst? Jag skulle inte välja bort något, men hade velat prova andra möjligheter.
Vad skulle du säga till ditt unga, kristna jag?
– Jag har alltid varit trygg i min tro, men under studietiden kom jag i kontakt med andra trosuttryck och började undra om jag kanske borde vara annorlunda på något sätt. Om det skulle jag säga: Du har fått det du fått genom de sammanhang du varit med i, och det är bra så.
Med åren har hon landat i att våra mänskliga villkor är sådana att ingen lever ett fullkomligt liv.
– Vi lever i vår egen och andras bristfällighet, och mitt i det får vi ändå vara trygga, för vi behöver inte bära vår egen tro.
Som ung hade hon en högljudd inre kritiker som satt på axeln och klankade på henne för saker hon gjorde fel. Kritikern sitter kvar.
– Men jag har blivit mer du med den och ger den inte lika stor uppmärksamhet som förr. Det finns andra röster som är starkare. Jag blir kanske aldrig av med den, men jag har lärt mig att leva med den.
