Han ville veta hur de kristna lever där och om Jesus kan göra någonting under riktigt svåra förhållanden. Han fick höra om otroliga saker, mirakel och hur tron går vidare från människa till människa. Han fick se att Jesus faktiskt lever och verkar också i väldigt svåra förhållanden. Det som väckte min förvåning var att de här kristna också berättade om hur de ser det som ett mirakel att det finns länder där de kristna kan samlas offentligt, läsa Bibeln eller kristen litteratur utan att de riskerar sina liv. När en av dem såg hur människor blev döpta offentligt undrade hon varför ingen visar sin glädje och hurrar. För någon som har sett att människor bara kan bli döpta i hemlighet var detta ett stort under.
Jag har egentligen ganska lätt att tro att Gud kan hela och göra stora saker. Han är ju Gud som har skapat allt och uppväckt Jesus från de döda. Varför skulle han inte kunna göra allt det andra också? Jag har också flera gånger sett hur Gud leder mig.
En stor tacksamhet börjar fylla mig när jag inser vilka gåvor jag har fått.
Men ser jag Gud i det vardagliga och ser jag honom som givare av allt det som jag har börjat ta för givet? Jag har mat på bordet. Jag har en varm säng. Jag är präst och döper människor regelbundet och helt offentligt utan att behöva vara rädd för min och andras säkerhet. Jag kan läsa Bibeln och kristen litteratur på flera språk och lära mig mera om Gud. En stor tacksamhet börjar fylla mig när jag inser vilka gåvor jag har fått.
Gud är lika närvarande och stark här i vårt trygga land som han är i andra länder. Jag tror att han kan göra, och gör, mirakel också här. Men han är också i det vardagliga och självklara. Allt det goda vi har är hans goda gåvor som vi får av nåd.
