– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.

Ester Laurell: Fyrtio goda år i öknen gav glädjen djup

GLÄDJE.

Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup.

9.4.2023 kl. 17:00

Jag skickar ett textmeddelande till Ester Laurell, tillfällig utredare på statistik- och utredningsbyrå Åsub på Åland. Javisst vill hon tala med mig om glädje. Absolut.

Ester från Ingå på sommarlägren på lägergården för många, många år sedan, en glad människa. Holme med röda baracker och smal spång över till ön med lägerbastun. Pojkar som på väckelsejargong sade att Ester nog ibland kunde vara lite salig.

Hon bor i dag i en Mariehamnsförort. Den heter förstås Solberget och hennes hem vetter förstås åt söder. Många andra jag mött från ett gemensamt strängt kristet förflutet är upptagna med att göra upp. Ester har sagt att hon bara minns goda människor som ville henne väl.

Är du alltid glad? Det verkade självklart för dig att vi ska tala om det.

– Jag har väl en personlighet som i grunden är glad. När jag vaknar på morgonen så är jag normalt förväntansfull och tackar för att jag får vakna. Nu under Ukrainakrisen gör jag det med en ödmjukhet i att många andra inte har det så. Att jag får vakna trygg, varm, i ett hem som är intakt och att jag har mat i kylskåpet.

"Mamma är den som byggde vår familj. Hennes kärlek har gett mig den här grundkänslan."

Någonting i din barndom och uppväxt som har gett dig en trygg och glad personlighet?

– Jo. Mamma. Hon och pappa har varit gifta i 64 år. Mamma Märtha har alltid genomsyrats av en värme. Det är hon som har byggt vår familj. Hon sprider glädje bortom den. Hon har varit den som bakade bröd och gav till städaren i trapphuset. Hon gav till missionen. Hennes kärlek har gett den här grundkänslan.

Ester Laurell kom till tro som tonåring i Ingå, i en liten grupp inom pingstkyrkan.

– Vi var i olika åldrar. Från unga till äldre, i en gemenskap som var gränsöverskridande. Där var fiskarfamiljen, där var han som var chef på en bank. Vi hade små samlingar flera gånger i veckan. Vi berättade våra erfarenheter, det behövde inte vara märkvärdigt, och sen kunde vi åka hem till någon och dricka kvällste. Det var på en väldigt ursprunglig och delande gemenskap. Här var inte inte kvinna eller man, inte fattig eller rik, inte slav eller fri. Alla är vi ett i Kristus; det har varit min övertygelse hela tiden.

Bröt med allting

Ester Laurell gick i pingströrelsens bibelskola under ett friår efter studenten. Men 24 år gammal bröt hon med allting. Hon hade börjat sina lärarstudier och gift sig med Samuel med rötter i samma kristna sammanhang. Men tillsammans beslöt de att leva ett annat liv, någon annanstans, och flyttade till Åland.

Under studietiden kändes gemenskapen bland andra kristna lärarstuderande bra. Men i kyrkan som Ester Laurell enligt sin tradition förväntades gå till var det kristna livet inte det samma som i gemenskapen därhemma.

– Man kommer och märker: det här är inte min plats. Här får jag inte komma in, eller vara den jag är. Det var orsaken till att jag skrev ut mig ur min kyrka när jag var 24. Jag kände att ska det vara så ska det vara helhjärtat, varmt och på riktigt. Så fort någon börjar försöka börja styra upp och stänga till så känner jag bara att jag vill ut!

Så du och din man bara beslöt er för att leva ett sekulärt liv?

– Ja. Jag lämnade allt med att vara aktiv troende med kyrkobesök och sånt och var utanför det i nästan 40 år. Jag lämnade ju inte Gud, men sammanhanget och strukturerna. Men jag kände ju också att jag inte behövde Gud, utan att vi fixar det här, min man och jag i vårt liv.

Det sägs att livsglädjen också mognar och fördjupas genom sorg?

– Absolut. Jag var 28 och vi förlorade vårt första barn, Sandra, som dog vid förlossningen. Då satt jag med en famn som var tom. Då lärde jag mig att jag kan inte kan planera och strukturera livet framåt som jag hade gjort. Jag hade på något sätt levt lite framåt hela tiden: det där ska jag göra, det där och det där … Så drabbas man av akut sorg, plötslig och ohanterlig. Och stannar upp och lär sig att inte ta saker för givna.

Ester Laurell arbetar under många år på Åland som lärare, pedagog, handläggare i skolförvaltningen, som rektor. I familjen föds tre barn, i dag är de mellan 23 och 31 år.

– Vår äldsta, Tony, kom efter Sandra. Därför står hans namn för ”oskattbara gåva”. Och sedan fick vi vår prinsessa som är två år yngre, Anne-Lie, ”den nåderika som har fått många gåvor”. Och sedan fick vi vår yngsta, Albert, ”ljusbäraren”.


Passionen som svepte iväg allt

År 2005 lämnar Ester Laurell skolvärlden och utbildar sig i företagsekonomi. Där börjar hennes nya liv. Hon gör en tankekarta: vill jobba med nordiska och europeiska projekt – och pilgrimsvandra. Och så blev det. Sedan dess har hon varit projektledare, konsult, företagare och informatör; ofta bytt sammanhang, bra på att starta, inte så bra på att förvalta, säger hon.

– Jag är så himla glad att jag har haft de här 40 åren omkring på olika håll och att ha fått göra det jag har gjort. Jag ångrar ingenting. Men jag kan sörja över att jag förorsakade min första man stor, stor sorg. Jag blev förälskad i en annan man och det ledde till en skilsmässa. Jag rev sönder det som var, en familj, en institution, en trygghet, ett sammanhang. Och det har tagit sin tid, nästan tio år – till en försoning.

"Och så kommer det som en flod. Som tvättar rent i hela ruinen, och plötsligt strålar den i skönhet. Mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas."

Det fanns ingenting som indikerade att något skulle hända Ester Laurells äktenskap efter nästan 30 år, med tre barn, byggt hus, stuga … ”Allt” var bra, säger hon. Men så slog passionen till på en konferens.

– Det blev en djup resa. Någonstans hade jag samlat ganska mycket bråte på mig. Jag kände det som om jag var en gammal kyrka, en sten­kyrka där spindelväven har täckt glasfönstren som färgar massan av torra löv som har blåst in från träden. Dörrarna är svajiga och man ser inte golvplattorna. Och så kommer det som en flod. En flod, som tvättar rent i hela kyrkruinen, och plötsligt syns den strålande i sin skönhet. Färgerna är klara. Golvplattorna är rena och blanka och man ser de gamla gravarnas inskriptioner. Jag blev hel. Jag blev fri. Jag blev ren. Inte genom honom jag hade mött, utan genom den process det satte igång med mig. Jag hade fastnat i ett mönster som hade krympt mig, och det var inte alls min och min mans fel. Men när jag plötsligt såg att världen kan se annorlunda ut, då började mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas.

Men det blev det ingenting av den relationen?

– Nej. Det är min andra stora sorg. Hur jag grät, och sörjde över att till sist inte bli vald. Många saker som hade känts smidiga och naturliga i mitt första äktenskap var inte det i den här relationen. Men jag lärde känna mig själv mycket bättre och jag fick upplevelser som präglade mig. Någonstans blev jag en helare och bättre människa, i den här smeten.

Kom hem till sig själv – i Afrika

Från sommarlägren med de röda barackerna minns jag som intervjuar också: Ester Laurells äldre syster Hanna, den kortare och blondare, hon som blev missionär i Afrika.

Hanna gjorde väl då det som var main­stream, och förväntades i pingstkyrkan?

– Ja, hon stannade kvar. Hon har alltid varit helhjärtad och bevarat sin tro, varm, uppriktig och generös. Hon har också mycket av vår mamma. Men hon har levt sitt liv och gjort sin resa, bland kristna och missionärer, och också fått uppleva besvikelsen att inte heller de alltid är goda människor.

I vintras reste Ester Laurell till Tanzania. Livskartorna hemma på hennes kylskåp hade fått sina guldstjärnor på Frihet och styrka, Köpa grön jacka, Skärgård, Vänskap. En stjärna varje gång hon har fått glädjas över att någonting förverkligas. Nu skulle hon förverkliga ett av målen, Flyga luftballong över Serengeti.

De får hon göra, över Tanzanias berömda naturpark. Men hos Hanna i Ngaramtoni utanför storstaden Arusha, händer också någonting annat.

– Den nationella pingstkyrkan hade utlyst bön och fasta i 40 dagar. Det var dagsfasta; istället för lunch samlades man i kyrkorna mellan klockan elva och tolv, och sedan mellan fem och sex, och så gick man efteråt hem för att äta.

Ester Laurell har inte varit med på någonting sådant på 40 år, men hon går med.

– Och så sitter jag i den här lilla kyrkan och de ber på swahili. Jag får en bibel av min syster för att kunna följa med. Och så sitter man där, omsluten i sin egen bubbla. Och då kom det tillbaka! Mycket av det som var i mig, men som jag hade förträngt. Efter att ha rest runt och samlat på mig allt, med 40 års livserfarenhet, kunde jag se saker och förstå på ett helt annat sätt.

"Man känner en doft av havet och vet att det finns här någonstans."

Systrarna går ofta till fastemötena. Efterhand börjar de läsa och be på redan på morgonen, eller fortsätta hemma på eftermiddagarna.

– Det hände någonting under lovsångerna i den lilla kyrkan, när en försångare börjar sjunga och så fyller de med stämmor, utan musik.Och jag kände: jag har kommit hem. Till känslan från ungdomsåren när man sjöngeller var i kyrkan och kände att ”allt” var så rätt!

I sin dagbok skriver hon: Min kropp minns.


Havet finns här någonstans

Under alla år fanns det en sak Ester Laurell inte hade lämnat: att gå i midnattsmässorna till påsk och jul. När barnen hade fått sina julklappar, och fastnat framför julklassikerna på tv, gick hon till kyrkan, oftast ensam.

– Jag har ändå alltid bejakat att jag tror på det här miraklet. Det har funnits en längtan hos mig kring att ljuset kommer, i mörkret, ur den tomma graven. Det är otroligt mäktigt.

Vid 61 års ålder, efter att ha vandrat i öknen, har hon plötsligt kommit fram, säger hon.

– Jag har trasslat på själv, men säkert blivit ledd, eller åtminstone inte varit helt borttappad. Och emellanåt bara känt en doft av att havet finns här någonstans; man travar på, och plötsligt så står man vid havsstranden. Och ser det oändliga havet och är framme.

Ester Laurell

61 år, från Jomala

uppvuxen i Karis, Mariehamn, Borgå och Ingå

utbildad till lärare och företagsekonom

arbetar som utredare vid Ålands statistik- och utredningsbyrå Åsub

förtroendevald sedan 2023 i Jomala församling

singel, mamma till tre vuxna barn

Text och foto: Jan-Erik Andelin, illustration: Malin Aho


FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00

NEDSKÄRNING. Jag ser det principiella problemet, men kyrkans inkomster kommer ändå att vara märkbart större än tidigare, säger undervisnings- och kyrkominister Anders Adlercreutz om regeringens nedskärningar i finansieringen av kyrkans samhällsuppdrag. 14.8.2024 kl. 08:50

kyrkomusik. Eric-Olof Söderström, 67, lämnar i vinter kantorsjobbet i Borgå med en lång karriär inom musiken bakom sig. All framgång är inte bara begåvning, råder han i dag sitt unga jag. 14.8.2024 kl. 14:00

betraktat. Det är en helt vanlig lördag förmiddag när vår 8-åring mitt i allt filosoferar över livet: ”Pappa, kommer du att finnas kvar när jag är 18?” 3.11.2024 kl. 18:37

diakoni. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det sämre ställt. Det var huvudbudskapet när en grupp diakoniarbetare från Borgå stift idag uppvaktade social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso med en skrivelse där de vädrar sin oro över regeringens nedskärningar. 1.11.2024 kl. 15:34

Alla helgons dag. Svenska Yle sänder en ljuständning på alla helgons dag. 1.11.2024 kl. 12:26

HJÄRTINFARKT. Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor. 30.10.2024 kl. 08:00

Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32