De ger stöd i det tysta

I sommar kommer Mariehamns församling att presentera församlingens diakoniarbete under hundra år med hjälp av en utställning som ordnas i samband med sommarkaféet.

– Eftersom diakonin firar 150-årsjubileum i år rotade jag i vårt arkiv och märkte att vår församling fick sin första diakonissa för 100 år sedan. Men det är svårt att hitta uppgifter om församlingens diakoniarbetare – man får en känsla av att det är prästerna och kantorerna som varit viktiga, säger Lisbet Nordlund, som är diakonissa i Mariehamn.

Diakonen My Ström håller med.

– När jag läste lite i historiken tyckte jag att det var intressant att diakonissan var där och gjorde sitt jobb, och det var något de andra i församlingen inte visste så mycket om. Jag kunde känna igen mig i mycket. Det känns kul att vara en i ledet!

Den sista utposten

Redan förra våren beslöt Mariehamns diakoniförening att skriva en historik över diakonin – och då visste man inte att det var 100 år sedan den första diakonissan anställdes i församlingen.

Vad tycker ni är diakonins viktigaste uppgift?

– Att finnas där för dem som inte har någon annan. Vi är den sista utposten – så att ingen bara ska bli skickad ut i mörkret, säger My Ström.

– Att finnas till hands, att lyssna och försöka förstå den andra människan, säger Lisbet Nordlund.

De tänker att man kanske ofta tror att församlingen är de människor som sitter i kyrkan om söndagarna. Men församlingen är större än så.

– Jag tänker ju att liksom gudstjänsten lyfter bördor från folks axlar lyfts bördor också i vårt arbetsrum, och det är stort att få vara med, säger Lisbet Nordlund.

Ibland säger de människor de hjälpt att de vill ge något tillbaka.

– Då brukar jag svara att det bästa sättet är att hjälpa någon annan.

My Ström påpekar att den som får hjälp inte behöver stå i tacksamhetsskuld.

– Vissa går med i församlingen sedan, men man ska inte behöva betala kyrkoskatt för att bli hjälpt.

Vet folk om att diakonin finns?

– De församlingsaktiva vet, och de som har det sämst vet, för de tipsar varandra.

Men My Ström konstaterar att när hon sitter på middag och berättar att hon är dia­kon kan någon fråga: Vad är det?

Även om de arbetar i det tysta vill de gärna att alla ska veta att de finns.

– Jag har själv haft en period då jag behövde diakonihjälp. Det var en bra erfarenhet. Många skäms över att be om hjälp – men vi är aldrig stränga. Det är många som lever väldigt välordnade liv, men sedan gör något att allting kraschar. Ofta väntar de för länge innan de kommer till oss, säger My Ström.