Vad skulle författaren Monika Fagerholm säga till Monika, 20 år?
– Det var så mycket som var på tok att jag inte riktigt vet var jag skulle börja! Det handlar om en flicka som inte hade något självförtroende och som var patologiskt blyg och ansåg sig vara helt och hållet fel.
Den tjugoåringen var en duktig studerande, men hon hoppade av studierna i psykologi och började läsa litteraturvetenskap i stället.
– Idioten! Då såg jag kulturlivet och författarskapet som den stora friheten. Men jag tänker ändå nu att det är ett ganska tufft liv att vara fri författare. Ekonomiskt tufft. Så jag skulle säga: Gör nu dina studier i psykologi klara, helt som mamma och pappa sa.
Hon skulle också vilja säga: det kommer ett liv också i övermorgon, du behöver inte göra allt nu.
– Men jag förstår också att jag verkligen behövde komma in i ett bohemliv, för jag måste frigöra mig själv från allt – från mig själv!
Den unga Monika frigjorde sig genom att leva bohemliv. FOTO: Henrika Ringbom
Låt inte kärleken ta allt
Problemet är kanske att man är så svartvit när man är ung. Det är antingen eller, inte både ock.
– Sedan finns det saker och ting som man tänker hemskt mycket på när man är ung, men som man senare inser att inte betyder så mycket. Till exempel: vem ska älska mig och ska jag älska någon. Låt inte det ta all din tid!
– Efter att jag fyllde 30 var min största glädje att komma tillbaka till barnets nyfikenhet på allt i hela världen. Och det handlar inte om det där du:et som ska uppfylla alla ens önskemål.
När hon var ung var det plågsamt att vara i den där patologiska blygheten.
– Det var underbart när det lättade, men samtidigt: inte var det så farligt. Jag var socialt hopplös men andra saker växte i mig. Det var sådant som inte skulle ha fått plats annars. Genom att acceptera sin egen konstighet behöver man inte fundera så mycket på den under resten av livet, och samtidigt får man ett öga för andra människor. Och den vägen också ett intresse för andra människor.
Vårt grundtillstånd är osäkerhet
Hon skulle vilja säga till alla osäkra: ta vara på din osäkerhet, det att du inte vet vem du är och att du har problem med dig själv.
– Gör det bästa av din tid nu, för det är något värdefullt du går igenom! Om man har en känsla av sin egen osäkerhet och otillräcklighet gör det ju – om man inte vältrar sig i den – att man vänder sig utåt.
För den som ska skapa och skriva är det en tillgång att man kan hantera osäkerhet.
– Du kan inte förstå hur blyg jag var! Men det finns också en känslighet i det, om man inte bara tänker på sig själv hela tiden. Ganska mycket av det jag skrivit är egentligen episoder som jag iakttagit i de här tillstånden.
– Jag tror att människans grundtillstånd är den stora osäkerheten: att man stammar, att blickar flackar, att man rodnar, att man visar något slags sårbarhet.
Hon tänker också att den som ska skriva och skapa behöver mycket utrymme, själsligt utrymme.
– Det låter högtidligt när man säger det, men skapandet förutsätter någonting, något slags öde fält. Något som inte kan fyllas, något som inte befolkas.
Ännu ett gott råd: du behöver inte gå på parmiddag. Du behöver inte göra allt som du tror att alla andra gör.
– Låt oss alla vara väldigt olika och låt oss alla bli väldigt konstiga.
