Det var en tisdag kväll och jag satt på min jumpamatta i väntan på att kyrksalen i Söderkulla kyrka långsamt skulle börja fyllas av människor. Jag tittade på de vackra ljusen, jag hade tänt i lyktorna. Det började skymma lite där ute. Det var stämningsfullt i salen. Ett saligt lugn började falla över mig. Sedan märkte jag min matta. Jag började putsa och dra loss lösa strimlor av min jumpamatta, så att den inte skulle se så sliten ut. Varför bryr jag mig egentligen om hur min matta ser ut? Det är ju rätt tufft när den ser så sliten ut, då tror alla att jag svettats och jobbat hårt på den för att få bättre kondition och må bra. Fastän i verkligheten måste jag erkänna att den blivit under en hel massa flyttlådor och grejs när vi flyttade till ett nytt hem nu i början av sommaren.
Inget är någonsin som det ser ut. Vi bär alla med oss lite lösa strån, smuts här som var, guppar och knölar. Eller kanske ser din jumpamatta allt för perfekt ut? Vilken nytta har vi av att allting ser bra ut? Själv känner jag bara mer stress och press, ångest och oro av att försöka hålla upp någon viss fasad. Jag bestämmer själv över mig och vad jag vill vara och hur jag vill presentera mig för andra. Det facto såg min jumpamatta bättre ut när den var lite sjabbig och använd. Det är ju såna vi är, använda, slitna, sönder, osymmetriska och ofullständiga helt enkelt.
Min kropp är mitt tempel, hur än den ser ut utåt, men på grund av att den är så värdefull och skapad till Guds avbild bör jag ta hand om den. Med rätt föda, både fysiskt, psykiskt och andligt kan jag finna det verkliga jag som jag blivit skapad till. Min jumpamatta får gärna se använd ut och jag ska se till att härefter också använda den ordentligt i stället för att den murknar någonstans på bottnen av flyttlådor.
När människor började smyga in i salen blev jag uppväckt från mina tankar. Vi fick tillsammans varva ner och tacka Gud för att vi är så underbart skapta.
