Anna-Lena Särs har arbetat som missionär i Senegal de senaste sex åren. Nu har hon att mellanår hemma i Finland och planen är att åka tillbaka i slutet av nästa sommar.
Hon växte upp i Korsholm och som missionärsbarn i Senegal. Efter teologistudier i Helsingfors jobbade hon drygt sex år som religionslärare i Grankulla.
– Sedan hittade jag en plats i missionen som jag tänkte kunde passa mig.
Hon har arbetat som rådgivare för barn- och ungdomsarbetet inom Senegals lutherska kyrka, i ett team med två kollegor.
– Mycket av jobbet går ut på att dels få söndagsskolorna och skriban att fungera i praktiken, dels försöka hjälpa församlingarna att ta över ansvaret.
Till hennes jobb hör också att främja utvecklingen mot mer systematiskt och projektbaserat arbete i kyrkan.
– När jag kom var det svårt att få en plan för tre veckor, berättar hon. I vanliga fall är livet så pass oförutsägbart i Senegal, man tränas inte i att tänka på framtiden på det här sättet. Fokus är på att klara av att anpassa sig.
Landet är det västligaste på afrikanska fastlandet. Islam är den största religionen, men några procent av befolkningen är kristna. Staden där Anna-Lena Särs bott heter Fatick och ligger en timmes bilväg från kusten. I det här området finns en stor del av den lutherska kyrkans församlingar.
– Det är lite som att bo på landet. I området där jag bodde fanns en slags byagemenskap. Alla visste vem de andra var, så det var tryggt och bra.
I Senegal jobbar hon på flera språk: på centret i Fatick och i skrift används oftast franska, ute i byarna och ibland mellan kollegor talar de serer.
– Min serer är inte den bästa, men jag kan ungefär hänga med i vad som sägs.
Ibland får kollegorna hjälpa till att översätta hennes västerländska tankesätt.
Gemenskap och gästvänlighet är viktiga i Senegal.
– En av de första sakerna det syns på är att man tar sig god tid att hälsa på varandra. Man tar i hand och pratar länge.
Särskilt i serer-kulturen finns en viss uppsättning frågor som man ställer när man hälsar på varandra. Även humorn följer särskilda system: vilka man får skämta med och på vilket sätt beror på vilken släkt man tillhör.
– Humorn i allmänhet går ut på att man försöker sätta den andra i besvärliga situationer och se hur den klarar av det. Om den tar det med lugn och ro och skrattar och skämtar tillbaka, då är det en cool person. Det tar en stund att vänja sig vid, skrattar hon, men tillägger att det också bygger en gemenskapskänsla.
Julen i Senegal
– Julen är mer en västerländsk grej, som senegaleserna anpassat efter sina traditioner, säger Anna-Lena Särs.
Högtider influeras av de olika lager som finns i kulturen: de traditionella religionerna med inslag som tron på förfädernas andar och en årsrytm som följer jordbruket, islams högtider som följer sin egen kalender.
– Det är i den här kontexten som de kristna utvecklat sina traditioner.
Vid påsk och jul firas gudstjänst under natten. Det hör också till att ordna dop. Följande dag lagar man mat och delar den med sina grannar.
– Det är inga stora, långa förberedelser. Första advent tänker folk inte ens på.
Anna-Lena påpekar att en mängd av de jultraditioner vi har i Finland hör ihop med våra gamla traditioner och folktro – som tomtenissar och julbockar.
– Senegaleserna skulle genast se det naturreligiösa i det.
Hon minns när hon var liten och missionärsfamiljerna ordnade finländsk julfest för barnen bakom stängda dörrar.
– Så att ingen skulle ta till sig våra folkloristiska inslag och tro att det här är kristna inslag.
Den kommersiella sidan av julen syns i samhället.
– När man går i butikerna i de lite större städerna längs kusten märker man av det. Också i Fatick sätts det upp julljus längs med gatorna.
Julen är också en turistsäsong och på hotellen ordnas julprogram för turisterna.
– Men just nu har de ju inga turister.
Coronapandemin ställer till med stora problem för människor i kustområdena där turismen är en viktig näring. Hon har många bekanta vars inkomst drabbats.
Är det något du saknat från julen i Finland?
– När jag är i Senegal så försöker jag njuta av den senegalesiska stilen att göra saker. Man kan ändå aldrig få den finländska julen i Senegal.
Familjen saknar hon förstås och några inslag av finländsk jul brukar hon ha: hon kokar glögg, har en adventsljusstake och julkrubba och lyssnar på någon jul-cd.
– Ifjol hade jag finländska gäster, men ingen av dem var vidare intresserad av den finländska julen. Så det blev en ganska vanlig senegalesisk jul, men vi hade väldigt roligt tillsammans. Och förde mera oljud än mina grannar var vana med att höra från min bostad.
