"Jag lovade honom att han inte ska dö"

hopp. Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. I del tre av en serie i sex delar berättar Karin Erlandsson att hon samlar på berättelser om det kristna hoppet. 16.3.2017 kl. 16:12

En kväll för några år sedan kom vår då femåring nerför trapporna.
– Nej, sa jag, så där som man ska göra. Du ska somna i din egen säng.
Sen såg jag att han grät. Hans underläpp darrade och han stannade på nedersta trappsteget. Pyjamasbyxorna var lite för korta, och han höll sig hårt om ena fingret.
– Kom, sa jag och bredde ut armarna. Är du ledsen?
Han kröp ihop i min famn. Han grät så hela kroppen skakade.
– Jag har ett sår på fingret, fick han fram. Tänk om de onda vinner.
Nej, ”de onda” är inget religiöst, hans uttryck har att göra med en illustration i en bok.

Läs också:

Några dagar tidigare bläddrade vi tillsammans i sjuttiotalsklassikern Så funkar du!. Texterna var kanske lite märkliga, men bilderna var fantastiska och illustrerade allt som händer i kroppen.
På en bild avbildades ett finger i genomskärning, fingret var så stort att det sträckte sig över hela uppslaget. Fingret hade ett sår, och vita små gubbar rusade till såret från ena sidan, medan röda små gubbar rusade till såret från andra sidan.
Det var helt enkelt en pedagogisk bild över hur kroppen beter sig vid sjukdom. Det var goda och onda poliser, bakterier, som kämpade mot varandra då kroppen var sjuk eller fick ett sår.
Femåringen förstod bilden bokstavligt. Hans dödsrädsla var så stor att han knappt kunde prata.
– Tänk om jag dör, sa han och kramade fingret med det nästan obefintliga såret.
– Nej, försökte jag förklara. Av ett så litet sår dör man inte.
– Men Joel …
Kära älskade barn, tänkte jag. Du är för liten för att ha mött döden. Jag vill inte att du ska ha exempel på döda jämnåriga.
Våra goda vänners barn dog. Vår femåring frågade mycket, undrade och funderade. Hans frågor var ivriga och nyfikna, framför allt orädda.
Ända tills vi besökte Joels familj. På väggen hängde ett foto av Joel, och då vår femåring såg bilden, ryggade han tillbaka.
Fram till dess var Joel inte ett barn, utan en abstrakt föreställning, ett exempel. Först då han såg Joels dagisfoto, ett nästan likadant som han har på sig själv, insåg han att barn kan dö.
– Joel var jättesjuk, sa jag. Han blev frisk, men så blev han sjuk igen.

Vad ska man säga? Hur ska man förklara det man inte själv kan greppa? Jag måste försöka, för mitt barn kurade ihop sig i min famn.
– Farmor … sa han. Hon är jättesjuk.
– Jo, sa jag. Farmor och Joel har samma sjukdom. Det är en sjukdom man kan dö av. Men läkarna har sagt att farmor inte ska dö.
– Alla människor ska dö, sa han.
– Alla människor ska dö, sa jag. Men då kommer man till himlen. I himlen är Joel tillsammans med sin mamma och pappa.
På ett pragmatiskt sätt är jag gladare än någonsin att jag är troende.
Det är förstås inte så enkelt att jag är troende på grund av kristendomens överlevnadsmanual. Men döden är ett faktum, och tack vare min tro är den enklare att hantera. Jag tror inte för att få tröst, icke dess mindre är tron på en himmel tröstande.
Då jag står som mest hjälplös är det kristna hoppet en livlina. För övrigt tycker jag att uttrycket ”det kristna hoppet” är det vackraste som finns.

Läs också:

Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. Jag samlar på berättelser om det kristna hoppet.
Här kommer två:
Evert insjuknade i obotlig cancer. Evert har väl inte synts i kyrkbänken sedan konfirmationen, och ord som nåd och förbön var inte hans. Men när döden närmade sig var hans tro stabil och handfast.
Visst skulle Evert dö, och det var så sorgligt att han grät hjärtat ur sig, men han skulle få träffa sina föräldrar igen. Visst skulle hans kropp grävas ner, men han skulle vandra på de himmelska ängarna (det sista är verkligen inte hans egna ord, men kanske konfirmationsprästens).
Så enkel kan en tro också vara, och så stark att den räcker då döden kommer.
Här är den andra berättelsen:
Inger låg inför döden mitt i den österbottniska högsommaren. Hundlokan vajade, himlen var ljus och från tidig morgon sjöng fåglarna in till hennes rum. Hon var glad, en sista gång hade hon fått ”uppleva den jordiska sommaren”.
Det hon uttryckte var inte sorg, utan hopp. Hur underskön den jordiska sommaren än var, var den ingenting mot fortsättningen.

Mitt barn tog sats för att fråga det värsta. Det märktes på honom att tanken han skulle uttrycka var den hemskaste. Hans underläpp darrade och tårarna rann nerför kinderna.
– Vad ska hända med mig och min bror då ni dör?
Det är ju ärligt talat något jag helst inte tänker på. Men nu satt han här, i min famn, och stångades med det svåraste. Hans rädsla var den första riktigt stora.
Jag sa att jag och hans pappa inte ska dö förrän han är gammal och har en egen familj. Jag pratar om kärlek och att man får vara rädd för att skiljas åt. Att just det är något alla människor är rädda för.

Min femåring, så liten han var i sin urtvättade pyjamas, hade för första gången drabbats av mänsklighetens största rädsla. Rädslan för att skiljas från dem man älskar försöker alla människor hantera.
– Blir jag sjuk som Joel?
– Nej, sa jag, för vad annat kan jag säga? Du ska inte bli sjuk och dö. Du ska leva tills du blir jättegammal, ännu äldre än farfar till och med.
– Är det säkert?
– Ja, det är säkert, sa jag och kramade hårt. Jättesäkert.
Han somnade i min famn. Lugn och trygg.


Tro, hopp och kärlek. I den här serien skriver Karin Erlandsson om hur man får och upprätthåller en tro som håller trots vardagens slitningar.

Karin Erlandsson



kyrkobyggnader. Säljas, hyras ut, byggas om eller rivas – kyrkorna i Alphyddan, Åggelby, Rönnbacka, Brobacka och Munkshöjden står inför att avvecklas som gudstjänstlokaler. 24.11.2025 kl. 14:33

domkapitlet. Helsingfors förvaltningsdomstol ansåg att församlingsmedlemmar i Petrus församling inte hade besvärsrätt över domkapitlets beslut att utse kyrkoherde. 20.11.2025 kl. 10:03

NY DOMPROST. Camilla Ekholm är nyvald domprost i Borgå. Hon längtar efter en kyrka där alla känner sig välkomna och uppskattade. 19.11.2025 kl. 08:00

musik. Johannes församlings nya kantor Senni Valtonen vill med musiken gå bredvid människor i vardagen och i deras största livshändelser. – Jag tycker om att stöda och hjälpa människor att uttrycka känslor på ett tryggt sätt. Det är den viktigaste delen av mitt jobb. 5.11.2025 kl. 20:13

mission. Stiftsdekan och Israel- och Etiopienmissionär på sitt cv – nu blir han missionsdirektor för den Asienorienterade missionsrörelsen. 14.11.2025 kl. 13:35

ÅLDRANDE. Hur är det att åldras – på riktigt? Anna Paulina Eklöf tycker att det är hennes själ som oförändrad kikar ut genom ögonen. Per-Erik Lönnfors tänker att det går att acceptera förändringarna så länge man hittar en mening, kanske något så smått som att tömma diskmaskinen. 11.11.2025 kl. 11:00

gospel. Det var åren då den modernare kristna musiken tog sig in i Finland med Samuelssons och Treklangen. För kommersiellt, tyckte en del – fast det för det mesta var olönsamt. Nu har Dan Kronqvist skrivit om Jesus­popens guldålder på 70- och 80-talet. 11.11.2025 kl. 10:00

INGÅ. Ingå kyrka förvandlade Erkki Päivärinta och fick diplomingenjören att bli intresserad av historia. – Dödsdansen i Ingå kyrka är den enda som har gjorts norr om Östersjön. 10.11.2025 kl. 15:32

domprost. I valet vann kyrkoherden i Sibbo Camilla Ekholm över den enda motkandidaten Karl af Hällström. 9.11.2025 kl. 20:52

KYRKOMÖTET. Biskopsmötets frifräs i äktenskapsfrågan fick konservativa i kyrkomötet att kräva granskningsnämnd som i Sverige. 6.11.2025 kl. 15:32

HÖSTDAGARNA. Årets tema för Höstdagarna var Gemenskap. När FKS styrelse, som arrangerar dagarna, valde temat lät de sig inspireras av Höstdagarnas långa historia och tittade lite i arkivet. 2.11.2025 kl. 20:30

kcsa. Kyrkostyrelsen och dess finskspråkiga avdelningar kommer att få en ny så kallad matrisorganisation 2027. Många av de nuvarande avdelningarna kommer att försvinna. Den svenska centralen KCSA ser däremot ut att få fortsätta som sin egen specialenhet. 30.10.2025 kl. 21:54

musik. Hon har gett ut två sånger på temat dop i höst och den tredje utkommer i november. Susanna Sandell ser gärna att sångerna sprids och sjungs. 30.10.2025 kl. 19:42

sorg. År 2011 vändes Minna och Veli-Pekka Joki-Erkkiläs värld upp och ner när deras 17-åriga dotter Laura blev mördad. Efter Lauras död uppenbarades Jesus för dem. Gud har gett dem ett helt nytt liv och framför allt: förmågan att förlåta mördaren. 30.10.2025 kl. 19:18

KYRKOHERDETJÄNST. Sen i våras har kyrkoherden Jockum Krokfors jobbat som verksamhetsledare. Det har han för avsikt att fortsätta med. 30.10.2025 kl. 13:22

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

VIGNING. På trettondagen vigdes fyra nya medarbetade till tjänst i Borgå domkyrka. 7.1.2026 kl. 10:39

PERSOLIGT. När biskop Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer. Då lärde han sig att glömma sitt eget lidande och koncentrera sig på den som lider. – Det var min första utbildning i att bli biskop i Finland. 2.1.2026 kl. 10:00

musik. Glada skratt hörs i kyrkan i Korsholm. Barnkören har avslutat sin övning och kvällens höjdpunkt har börjat – kurragömma i kyrkan. 1.1.2026 kl. 19:00

andlighet. Intresset för tro ökar hos unga, om det vittnar både församlingsanställda och unga själva. Men även om de möter allt från Jesus till helvetet på sociala medier verkar det vara något annat som drar: en slags längtan och motreaktion. Är tro de ungas revolt mot sekularisering och individualism? 30.11.-0001 kl. 00:00