Vi är där nu! I advent. I min barndom var veckorna före jul en förunderlig tid. Det fanns en speciell stämning av förväntan inför något eller någon som skulle komma. Vi var inte aktivt andliga i vår familj, talade om julen mest i termer av gran och ljus, städande och mat, och att vi barn skulle vara snälla för att få klappar av julgubben. Klapparna bestod av sådant vi ändå behövde som strumpor och vantar, ibland också av skidor och till och med kängor.
Min pappa arbetade som chaufför på Fazers några år under min barndom. Då förärade firman vart och ett av arbetarnas barn med en ask i mindre skokartongsformat full med Fazers godis. Det var med förtjusning man öppnade den gåvan.
Själv gav jag en gång ett julkort som julklapp åt min syster. Det hade kostat mig 7 penni. Och min syster hade i god tid före julafton paketerat in en bullskiva och två sockerbitar åt vår bror. Gissa om bullskivan var torr och hård! Men sockerbitarna kunde han tillgodogöra sig.
Det var torftiga tider på 1940–50-talen. Men för ett barn i sådana familjer som min var tryggheten så gott som alltid närvarande och varje dag fick man äta sig mätt.
Känslan av förväntan ska vi inte låta gå oss förbi i år heller. Fastän världen är som den är. ”Tomten” som kom för 2020 år sedan kommer i år också, ja Han är ju redan här. Men vi får återuppleva ankomsten igen och väntan inför hans födelsedag.
Hoppet, friden och kärleken vill han ge oss, bara vi tar emot det. Den som ger en gåva vill glädja, men om mottagaren inte tar emot eller vill ha gåvan blir ju båda besvikna.
Många är de som inte kan eller vill ta emot Guds gåva, inte ens den största. Ändå finns han precis vid vår sida, oberoende av om vi vet om det eller inte och närmare än vi förstår, endast en bön bort. Så låt oss då be om en underbar adventstid åt oss alla.
