En av de sista varma höstdagarna leder Ida-Maria Sola sin svarta cykel över Åbo torg ut mot Slottsgatan.
– Det är ingen idé att ha en dyr cykel. Den blir ändå bara stulen, konstaterar Sola.
Det är en av många insikter som en 21-åring i en av landets stora studiestäder kan ha nytta av.
Den här hösten är Ida-Maria Solas andra i Åbo, men den första med det nya huvudämnet psykologi. Tidigare studerade hon litteratur, ett år i Helsingfors och ett år i Åbo.
Dagarna fylls av föreläsningar och studierelaterade aktiviteter. Ikväll ska hon gå på akademins spexövning.
– Här i Åbo snurrar det mesta kring studierna. Det är skönt med en motvikt.
Hon ser ut att vara väl hemmastadd i studielivet, men berättar ändå att steget från gymnasietillvaron, med alla invanda rutiner, har känts svårt. Inte minst med tanke på hennes kristna identitet.
– Jag saknar ännu den kristna gemenskap jag hade hemma i Borgå och har under den senaste tiden funderat mycket på vad som händer med min tro då jag inte längre har en självklar gemenskap.
Räcker tron till?
Mötet med å ena sidan kristna som tänker annorlunda än hon själv – och å andra sidan med en atmosfär där kristendomen framför allt ifrågasätts har varit en svår nöt att knäcka.
– Jag märker att jag tagit det som en självklarthet att en församling är öppen och liberal. Men nu har jag träffat studiekompisar från till exempel Österbotten och några av dem har helt andra erfarenheter.
På en del kurser har hon haft känslan av att alla förutsätts ifrågasätta den kristna traditionen.
– När jag sedan börjat tala med människor kan det hända att flera av dem är kristna. Men få talar om det öppet.
Hon säger ändå att det svåra inte ligger i hur andra uppfattar henne, utan i den konflikt hon upplever inom sig själv.
– Jag har haft en bild av vad du borde vara för att få kalla dig för kristen. Jag tycker inte att det handlar om prestationskrav, men jag har konfronterats med många olika sätt att vara kristen och jag är inte längre så säker i mitt eget. Räcker min tro till och passar den in? Och hur kristen är jag som låter så mycket annat ta plats i mitt liv?
Hon säger att hon vet att hennes tro inte mäts i hur många gånger hon går i högmässa i året.
– Men jag märker en tydlig förändring i mig själv. Jag kanske skippar aftonbönen och det händer att jag tänker för mig själv att ”ett sådant här val hade jag inte gjort förr”. Jag har talat med min rumskompis, och hon känner samma sak.
Ida-Maria Sola har försökt besöka olika församlingar i försök att hitta en plats där hon känner sig hemma.
– I en del kretsar finns en kristenhet som jag ännu inte lärt mig vara bekväm i. Jag kommer från en gemenskap där jag vant mig vid att min bön är min egen bön. Att få personlig förbön eller sjunga lovstång stående är uttryck för tro som är obekanta för mig och som känns obekväma. Det handlar inte om att jag inte tror att jag skulle bli mycket väl mottagen där, det är bara det att jag inte känner att det är något för mig.
I den lutherska församlingen har hon inte heller känt sig hemma.
– Jag testade en grupp för unga vuxna, men det var få som var med och det kändes inte motiverande. Och för mig har gudstjänsten aldrig blivit det viktigaste forumet. Det jag saknar är en andakt, en grupp, en gemenskap.
– Jag vet att tidsbrist är en dålig ursäkt, det handlar inte heller om det. Det är mer att allt var så enkelt i Borgå. Det fanns ett självklart ställe och när jag kom dit kändes det genast som hemma. Jag hade nog ganska höga förväntningar på att hitta en likadan gemenskap här.
Hon undrar också vart alla andra kristna nylänningar tagit vägen.
– De kristna jag möter nu är österbottningar eller teologistuderande. Det är inget fel på det, men vart försvann alla kristna nylänningar? De existerade ju ännu på gymnasiet, träffades på höstdagarna och så vidare.
Invald x2
Hemstaden Borgå finns alltid kvar, och som invald i både församlingsråd och kyrkofullmäktige i Borgå har hon orsak att åka tillbaka allt som oftast.
– När jag insåg att det var församlingsval och att jag var tillräckligt gammal var det en självklarhet för mig att ställa upp.
Verksamheten i församlingens förtroendeorgan har sett ut ungefär som hon hade förväntat sig.
– Det handlar mycket om vad man själv gör det till. Kommer man välförberedd till mötena har man en möjlighet att påverka.
– Det är en viktig uppgift. Men visst känns det ibland som att vi borde sätta vår tid, energi och våra pengar på att tjäna andra i stället för att förvalta byggnader.
Ett annat forum som är viktigt för henne är Ungdomens Kyrkodagar som ordnas i januari varje år. Där strålar de gamla vännerna från Borgå samman. På förra UK var hon programledare, i januari tänkte hon aspirera på en plats i presidiet.
– Men så insåg jag att jag är dubbelbokad, så jag får spara det till nästa år.
