Mötte nåden i spåret

Det var hennes första Vasalopp 2005. Camilla Andersson hade förberett sig  väl både fysiskt och psykiskt för den nittio kilometer långa sträckan mellan Sälen och Mora.

– Men ändå fanns där ett tvivel på om jag orkar skida så långt, säger hon. Inte minst när jag kom upp efter den förstå tunga backen där man står som i en myrstack. Där möttes jag av skylten Mora 87. Då tittade jag på mina skidor och tänkte: vad har jag gjort? Är det faktiskt 87 kilometer kvar?

Men när hon kom till den sista saftstationen nio kilometer före mål hörde hon trumpeten som spelade Amazing Graze.

– Där var jag i min favoritnatur i tallskogen och solen sken. När jag hör musiken blev jag så tagen att jag började gråta. Allt kändes som en enda stor nåd. Tänk att jag får göra det här. Min lycka var total. Då gick det upp för mig att jag klarar loppet.

Så visst kan man möta Gud i  skidspåret. Det har Camilla Andersson gjort. Inte varje gång, men ibland kommer en stark upplevelse av Gud över henne.

– Jag tror trumpetisten var sänd dit av Gud, säger hon. Men man kan också förnimma något av Gud under vanliga turer. Bara genom att få vara ute i naturen en fin dag.
 
–  Men upplevelsen går inte att trolla fram. Jag har skidat Vasaloppet sju gånger men det var bara en gång jag hörde trumpeten. Men varje gång jag skidar förbi det stället minns jag den.

Att tävla eller inte
Intresset att åka skidor härstammar från skolan i Terjärv. Men  under högstadiet tog intresset slut. För att komma igång med motionerandet tjugo år senare satte hon Vasaloppet som mål för sig.

– Det var en dröm sedan barndomen att skida Vasaloppet. När jag var tolv deltog pappa och jag minns hur vi stod vid målet och väntade på honom.

Nu har hon skidat sju Vasalopp, två Finlandialopp, tre Marcialonga i Italien, Bieg Piastow i Polen, Tartu Ski Maraton i Estland, Jizerska Padesatka i Tjeckien och Köning Ludvig Lauf i Tyskland. De senaste vintrarna har det blivit upp till fyra långlopp. Däremellan har det också blivit fem maratonlopp. Nästa vecka är det Finlandialoppet som gäller.

– Det som förändrats de senaste åren är att jag inte längre är lika tävlingsinriktad. Det var egentligen inte meningen att jag skulle tävla från början heller. Men då mitt första Vasalopp gick långt bättre än vad jag hade väntat fick jag blodad tand. Jag började träna målmedvetet för att bli ännu bättre.
 
Hon har tyckt att det varit svårt att inte koppla på tävlingsinstinkten samtidigt som nummerlappen blir fäst.

– Fast jag sitter här och säger att det viktigaste inte är att tävla utan att få röra på sig så jämför jag hur jag utvecklats i förhållande till de andra.  Jag följer med reslutatlistona och jag märker att andra gör det också.
 
Tillbaka efter att ha varit utbränd
Camilla Andersson är nyanställd barnledare i Vasa. Nu återvänder hon till en arbetsplats hon lämnade för tolv år sedan då hon blev utbränd.
 
– Det var för mycket på gång med två små barn, husbygge och heltidsjobb. Jag var borta från arbetslivet i ett par år. Jag kände att min trötthet var arbetsrelaterad och sade upp mig.
Hon fick jobb som timlärare i musik, en dag i veckan, för funktionshindrade ungdomar på Optima i Korsnäs. Två månader senare  fick hon också jobb som barnledare i Malax.
 
– Jag tog ett litet steg i taget för att komma tillbaka. Vissa dagar trodde jag aldrig jag skulle klara av att arbeta igen.

Läs hela artikeln i papperstidningen.