Det här är en slutsats av de samtal och inlägg som hölls på synodalmötet i Karleby häromveckan. För Borgå stifts del kom samlingen att handla mycket om (den eventuella) spänningen mellan tro och vetenskap, inte minst tack vare gästen Anders Piltz, dominikanpater, emeritusprofessor i latin och en respekterad röst i rikssvensk existentiell debatt.
I bagaget hade deltagarna synodalavhandlingen Jag tror? Gudstro på 2010-talet, en gemensam utgåva för alla stift. För en av de skarpaste analyserna i antologin står Aku Visala, gästforskare vid institutet för kognitiv och evolutionär antropologi vid universitetet i Oxford. Han ger en skiss över nyateismen i den form som bland annat britten Richard Dawkins står för. Visala menar att nyateismens framgångskoncept bygger på en retorik som får folk att känna att någon äntligen säger det man själv alltid har tyckt.
”Nyateisterna anser att många innerst inne är ateister, men att de inte vågar bekänna det för att de är rädda för att mötas av fördomar eller för att de är inkapabla att själva uttrycka sin hållning teoretiskt”, skriver Visala.
Det är de här åhörarna, som nyateismen betecknar som ”skåpateister” som är föremål för den militanta ateismens mission. Målet är också klart definierat. Religionen ska ut från det offentliga rummet.
För att det hela ska fungera effektivt behövs det ett krig, en front och ett slagfält. Ett vitt och ett svart. Ett rätt och ett fel. Så uppkommer myten om motsättningen mellan vetenskap och tro. Och här får de troende se sig i spegeln, för det gäller att välja sina strider.
Till svartvitt seende hör också att räta ut historiens kurvor enligt behov. John Polkinghorne, anglikansk präst och professor i matematisk fysik i Cambridge, har karaktäriserat föreställningen om att tro och vetenskap lever i krig som ett demoniserande och en förenkling.
Galileo Galilei är visserligen det kanske sorgligaste exemplet på krocken mellan kyrka och vetenskap, men i hans fall handlade det också om mänskligt begär och maktkamp. Parallell med hans historia som ett offer i inkvisitionens händer löper också berättelsen om en judisk-kristen världsåskådning som genom att skilja mellan det skapade och Skaparen både öppnat för och uppmuntrat analytiska observationer av naturen och dess lagar. När Charles Darwin i mitten av 1800-talet lade fram sin evolutionsteori ledde det inte enbart till motstånd utan även till en rad hänförda predikningar över Skaparens sinnrikhet, påpekade Anders Piltz i ett av sina anföranden i Karleby.
Naturligtvis kan även vetenskapen ha fel. Att omkullkasta gamla teorier, skärpa dem eller ersätta dem, hör ju till det som driver den vetenskapliga utvecklingen framåt.
Men när trons barn med stor energi går in för att motbevisa vedertagna och rationellt välgrundade teorier om jordens ålder och arternas uppkomst märker de kanske inte att de ibland överger det som verkligen är deras egen spelhalva. Dessutom finns det en risk att man i stället för att visa på Guds storhet, tvärtom reducerar Gud.
Stefan Djupsjöbacka konstaterade på synodalmötet att försöken att fylla ut kunskapsluckorna i skeendet kring livets uppkomst med faktorn ”Gud” också kan resultera i att Gudsfaktorn förpassas till sophögen när vetenskapen tar nya kliv framåt. Gud är större än luckorna i konstverket. Gud är själva konstnären.
Tapio Luoma, kontraktsprost och kyrkoherde i Seinäjoki sekonderar i synodalavhandlingen med koncentratet: Kyrkans grundläggande uppgift är inte att undra över om Gud finns eller inte. Kyrkans grundläggande uppgift föds ur övertygelsen om att Gud finns.
Till ekvationen hör nämligen att medan slaget pågår sker det saker i skuggan som är betydligt allvarligare. När kampen väl är över och alla livets gåtor är lösta (vem vann?) kan det väl hända att den verkliga uppgiften för länge sedan har runnit en ur händerna.
Vid sidan om det hela står de tvehågsna, tvivlande, sökande, frågande och längtande och undrar: Vad är meningen med livet? Finns det något att tro på?
Så där som vi alla gör. Därför att vi är människor.
Vad svarar vi dem? En präst som hunnit se det mesta konstaterade: Jag brukar ibland säga ”Det som håller för gamla att dö på, håller också för unga att leva på”.
Svaret hör hemma i en annan dimension – men en som fördenskull varken är mindre verklig eller viktig.
