Det enda undantaget från den geografiska helhetsharmonin utgörs av Borgå stift. Det ser ut som spridda smulor från ett bord.
Ändå ger också den här kartan en allt för enhetlig bild av verkligheten i och för det svenska stiftet. Faktum är att många av de ljusbruna fläckar och prickar som utgör stiftets geografi skulle vara av annan färg om kartan hade färgats på basen av samfälligheternas stiftstillhörighet.
Då hade det inte funnits mycket ljusbrunt kvar. Detta på grund av att
allt fler av det svenska stiftets församlingar ingår i samfälligheter
som hör till finska stift.
Senaste stiftsfullmäktige hölls i Tammerfors, som är ett konkret om
också ett extremt exempel på en svenskspråkig församling i en
finskspråkig samfällighet.
Församlingen är också ett ypperligt exempel på en svensk församling som
kunde växa om den nuvarande kopplingen mellan församlings- och
kommungränser kunde luckras upp. Då kunde alla församlingsbor som
registrerat sig med svenska som modersmål bli medlemmar i Tammerfors
svenska församling även om de bor i någon av de omkringliggande
kommunerna. Till denna del signalerade senaste biskopsmöte beredskap
att tänka om och luckra upp parokialprincipen. En princip som säger att
man måste vara medlem i den församling på vars område man bor.
Tammerfors var alltså en ypperlig plats att göra den betoning som
biskop Gustav Björkstrand gjorde då han listade åtgärder för att trygga
det svenska stiftets framtid. En av dem var: Sök nya strukturlösningar.
Biskopen relaterade konkret just till beroendet mellan församlings- och
kommungränserna.
Tammerfors är emellertid också ett exempel på att den nuvarande situationen och de existerande konstruktionerna i allmänhet fungerar mycket bra för de svenska församlingarna. Så bra att många förefaller anse att det inte spelar någon större roll att det är som det är.
Inom Borgå stift har vi orsak till glädje och tacksamhet för att det
för tillfället faktiskt är så bra som det är. Samtidigt gäller det att
vara pragmatisk och beakta att tiderna och stämningarna inte bara kan
förändras utan att de med stor sannolikhet också gör det. Då är det
realistiskt att anta att argument mot de svenska församlingarna i
samfälligheten växer i antal och betydelse.
Det är med tanke på ekonomiskt och attitydmässigt sämre tider som vi
måste planera för ännu bättre och säkrare lösningar. Det visar redan
den allmänna utvecklingen och de konkreta åtgärder som inom den
statliga och kommunala förvaltningen både direkt och indirekt försvagat
möjligheterna att ge fullgod svenskspråkig service åt medborgarna.
Tyvärr ger de kyrkliga ramarna ingen immunitet mot en liknande
utveckling. Också inom dem finns det därför skäl att på finlandssvenskt
håll se om sitt hus. Kanske bland annat genom att aktivt börja arbeta
för språkkonsekvensbedömningar också ur ett kyrkligt perspektiv, ett
församlings- och stiftsperspektiv.
Tack vare nya tekniska lösningar, exempelvis på grund av skattetekniska
skäl, som inte längre förutsätter att församlings- och kommungränserna
är ett till ett finns möjligheter för nytänkande och nya, också
språkligt fungerande lösningar.
Den stora frågan nu är därför om det finns beredskap att tänka och planera i nya banor eller inte.
Frågan är viktig och brådskande. Det är ju inte endast i fråga om
finlandssvenskar på de så kallade språköarna som modersmålet är trons
språk. Det är en sanning som gäller alla och över allt. Det är mot den
bakgrunden frågan om de svenska församlingarnas och Borgå stifts
framtid ska bedömas.
Frågan är inte endast en organisatorisk fråga utan innerst en fråga om hur vi optimalt kan ge uttryck för och utforma vår tro såväl individuellt som gemensamt.
