Bo-Göran Åstrand, kyrkoherde i Jakobstad och kandidat i höstens biskopsval, gillar att stretcha själen med existentiella övningar.
– Jag tycker om att grubbla, riktigt sätta mig ner och tänka, på frågor om Gud och livet.
Vetenskapen skrämmer inte. Tvärtom öppnar den små fönster och ger redskap att beskriva tillvarons storhet på. Som vattnets kretslopp till exempel.
– Vattnet har inte förnyats sedan vårt solsystem blev till, det cirkulerar runt, runt i samma kretslopp. Eftersom 70 procent av människan består av vatten betyder det att 70 procent av mig var där när allt blev till. Det är en hälsning till mig från Gud själv som är källan till allt liv.
Bön på granit
Vi sitter på lägergården Pörkenäs bastanta klippor utanför Jakobstad, en av Bo-Göran Åstrands favoritplatser på jorden.
– Hit ner till vattnet kommer jag före och efter varje skriftskolläger för att be om beskydd och för att tacka Gud för att vi klarat lägret.
Ibland står han nere vid vattenbrynet, någon gång tar han plats på en sten längre upp.
– Inför min prästvigning kom jag hit för att be om ledning. Jag vigdes till Jakobstads svenska församling och har aldrig ångrat att jag hörsammade prästkallet.
Även om arbetet i församlingen kan vara mycket tufft är det samtidigt rikt.
– Gud har inte blivit mig skyldig något.
Åstrand slutar aldrig att fascineras av Gud, havet och himlen.
– Jag dras till havet men är uppväxt på Purmos slätter. På nya platser kontrollerar jag alltid hur himlen ser ut just härifrån, norrsken är det vackraste jag vet.
Han känner trygghet under himlavalvet. Omsluten i Guds hand men oändligt liten i universum.
– Visst är det paradoxalt – och fascinerande!
Öppen får mer
Den stora nyfikenheten och det öppna sinnet inför trosfrågorna är ingen självklarhet för Åstrand. Han beskriver uppväxten inom den evangeliska väckelserörelsen som trygg men något förenklad.
– När jag inledde mina teologiestudier vid Åbo Akademi var jag rädd. För mig helt främmande synsätt, intryck och impulser kändes hotande och jag var rädd för att påverkas.
Befrielsen kom då dekanus Fredric Cleve kallade nya studerande till personliga samtal i samband med antagningen till fakulteten.
– Vi satt i runda rummet på teologiska fakulteten. Precis som om han läst mina tankar uppmanade Cleve mig att inte vara rädd eftersom den som är öppen får mera. Sedan dess fascineras jag fortfarande av alla nya intryck men låter mig inte längre skrämmas.
Genom livet har Åstrand märkt att Gud alltid går före och finns där redan innan han själv kommit dit.
Samtal, bön och böcker
Också ämbetsfrågan, det vill säga om kvinnor ska få vigas till präst, har berett Åstrand tankearbete.
– Min syn på ämbetet har inte förändrats på något sätt men däremot min syn på kvinnan i ämbetet.
I dag är han säker på att mannen och kvinnan ska stå sida vid sida och på lika villkor vigas till präst.
Han medger att ämbetsfrågan inte var någon lätt nöt att knäcka och att det tog tid, mycket läsning och långa diskussioner med dåvarande kyrkoherden i Jakobstad Jan-Erik Nyman.
– Han var mitt bollplank och mentor i församlingsarbetet. Alla behöver någon att diskutera öppet och ärligt med, någon som ställer de rätta frågorna och hjälper en vidare i resonemanget.
Det goda samtalet hör också till Åstrands grundstenar i den egna själavården, liksom bönen och böckerna. I Bibeln är Psaltaren OCH Markusevangeliet favorit.
– Psalmisten öppnar upp perspektivet både utåt mot tillvaron och inåt mot vår inre värld. Alla de stora livsfrågorna finns invävda i psalmernas poesi. Markusevangeliet berättar rakt på sak om Jesus och hans budskap.
Också vår egen psalmbok ligger Åstrand varmt om hjärtat. ”Ska man bli präst så måste man kunna psalmboken”, sa farmor Åstrand. Hon nöjde sig följaktligen inte med att lära den unga Bo-Göran böner och bibelläsning – under hennes ledning spelade han också igenom psalmboken från pärm till pärm.
– Jag svettades och kämpade men har haft mycket nytta av att kunna ackompanjera psalmsång på samlingar. Farmor är fortfarande en av mina förebilder, hon har betytt mycket för min andliga utveckling.
Samhälleligt obekväm
Vad händer om du blir biskop?
– Jag vill jobba för att kyrkan följer Jesus. Står upp för de svaga och rör sig också i de kvarter dit få andra räcks.
Människovärdet behöver enligt Åstrand försvaras. Att vara född till världen räcker som grund för ett otroligt högt värde, prestationer ger inte rätt att betrakta andra som mindre värda. Varje människa är vacker och dyrbar i Guds ögon.
– Att tala så kan göra kyrkan samhälleligt obekväm i vissa lägen men vi måste våga följa Jesus med hans budskap om hopp och liv.
Frikopplingen mellan kyrka och stat ser Åstrand som positiv, en möjlighet att påverka utan att politiseras.
– Kyrkan har fortfarande en egen plattform om vi bara vågar använda den. När kyrkan talar så lyssnar samhället.
Stolt över kyrkan
Bo-Göran Åstrand har en dröm – gällande Borgå stift.
– Jag hoppas att vi en dag skulle få uppleva något liknande som vi hade i miniformat vid Stiftsdagarna i Jakobstad. Där möttes alla kring samma nattvardsbord. Även om vi inte kan enas i alla frågor skulle det vara viktigt med ett centrum där vi alla kan mötas.
Han frågar sig vilket rum vi har för mångfald, om vi kan respektera varandra tillräckligt för att behålla samhörigheten och medger att vi nog inte på långt när är färdiga med den diskussionen.
– Men utan ett gemensamt centrum blir samhörigheten konstgjord.
Gällande kyrkan som helhet vill Åstrand arbeta med profilen och identiteten.
– Människans andliga behov har inte försvunnit, men vi som kyrka måste börja med att lyssna in var nutidsmänniskan står i dag för att kunna mötas.
Samtidigt måste kyrkan våga vara kyrka och inte sticka under stol med det unika budskap den har. Utmaningen är att nå fram till en fördjupad andlighet som förenar livet, tron och bönen.
– Kristen tro är inget att skämmas över, den öppnar upp ett större perspektiv på tillvaron. Jag skulle vilja att alla medlemmar kunde känna stolthet över sin kyrkotillhörighet.
Ebba går oberörd
Solen har hunnit värma upp den finska klipphällen under vårt samtal. Kvarkens vågor kluckar lojt men inbjudande.
Är du säker på att du vill flytta till Borgå?
– Klart att det är en stor sak om det skulle bli Borgå för min del, men både jag och min familj är präglade av en förtröstan på att Gud tar hand om oss. Helt konkret.
Även om familjen inte känner sig utsatta av rampljuset är själva valproceduren ändå en stor process för alla.
– Det är nog bara hunden Ebba som är helt oberörd biskopsvalet.
