Jag lyckades inte hålla tand för tunga, utan delade med mig av min kritiska hållning.
Efteråt fick jag skuldkänslor och började se mig som en förrädare mot min egen kulturkrets. Borde jag inte applådera alla försök att stå upp för den språkliga minoriteten? Till saken hör också att det stod två finlandssvenska herrar bakom oss. De kunde knappast undgå att höra samtalet. Jag började osökt reflektera över ifall min lösmynthet skulle kunna drabba mig på något sätt i fortsättningen.
Ibland händer det att intervjupersoner i samma anda vill dra tillbaka intervjuer eller censurera sina uttalanden. De verkar vara rädda för att bli syndabockar och råka illa ut efter att ha trampat någon dignitär på tårna. Säg den finlandssvensk som inte fått någon form av stöd från våra fonder och som helt saknar kopplingar till SFP! De kyrkliga kretsarna är, om möjligt, ännu mindre. Och toleransen för olika åsikter är inte nödvändigtvis större.
Bibeln säger att ”tala är silver och tiga är guld”. Människorättskämpen Martin Luther King ansåg i sin tur att den största tragedin inte är de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. Vi nickar och tänker med en rysning på slaveriet eller holocaust. Ändå vill vi helst inte uttala oss i varken mindre eller större frågor för att påverka händelseförlopp i vår egen vardag. När det kommer till kritan är det ofta mest angeläget att värna om sitt eget skinn.
