I en karaktäristik över år 2007 skrev en av stiftets präster i sin blogg att året präglades av ”en iskall vind av förakt och marginalisering” som kyrkans ledning riktade mot präster med traditionell kristendomssyn.
Biskoparnas uttalanden har ”bidragit till att piska upp en stämning av hat och oförsonlighet” mot dem som har en annan syn i ämbetsfrågan. Den tolerans som man talade om inför och kort efter beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor, ”har gått upp i rök”. Är detta en riktig bedömning?
Utvecklingen sedan år 1986
Det som en del av motståndarna till kvinnliga präster inte beaktar i sin kritik av kyrkans ledning är att mycket har hänt inom lagstiftningen efter det att beslutet om kvinnliga präster togs för 20 år sedan, inte minst på grund av internationella överenskommelser. Vi fick en ny grundlag år 2 000, en lag om likabehandling år 2004 och omfattande förändringar i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män åren 1995 och 2005. Lagstiftningen har skärpts när det gäller direkt och indirekt diskriminering. Detta har påverkat bedömningen av frågorna både i samhället och inom kyrkan och
konkret lett till fällande domar.
Enligt grundlagen (11 §) är ingen skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. Det har ibland – nu senast i en doktorsavhandling – hävdats att denna frihet ger en präst rätt att vägra samarbete med en kvinna i en gudstjänstsituation. Detta är en felaktig tolkning. Man bortser ifrån att religionsfriheten innebär att man fritt kan välja att tillhöra ett religiöst samfund eller stanna utanför. Den präst som hör till ett samfund bör givetvis underordna sig samfundets stadganden. Det ingår i prästlöftet och det är otänkbart att kyrkans präster skulle ha rätt att i enskilda frågor följa sin teologiska åsikt oberoende av kyrkans ordning, som de har förbundit sig att följa.
Skillnad mellan övertygelse och handling
Det är viktigt att beakta skillnaden mellan rätten till en övertygelse och de handlingar som den kan leda till. Man kan t.ex. ha en annan uppfattning än trafiklagstiftningen när det gäller hastigheter eller olika förbud. Men om man börjar handla i strid med lagstiftningen får man ta konsekvenserna av det inför domstol. Ingen kan tvingas att överge sin avvikande övertygelse när det t.ex. gäller kvinnliga präster, men om man börjar diskriminera dem och t.o.m. vägrar att delta i mässor där en kvinnlig präst medverkar blir läget ett annat.
Om en manlig och en kvinnlig präst enligt en fastställd arbetsordning skall förrätta en gudstjänst tillsammans, kan den ena inte med hänvisning till sin övertygelse dra sig undan samarbetet. Det innebär en kränkning av den andras övertygelse. Båda har en inre och en yttre kallelse till ämbetet. Att inte acceptera den andras kallelse innebär att ställa sig över den andra parten, oberoende av hur man motiverar sin syn. Och vi är kallade att akta den andra mer än oss själva.
De som försvarar sin rätt att vägra samarbete hänvisar ibland till den katolska och ortodoxa kyrkans situation. Den jämförelsen är irrelevant eftersom dessa kyrkor inte accepterar kvinnliga präster. Diskriminering av det slag som förekommer hos oss kan helt enkelt inte äga rum i dem. Man kan inte heller söka stöd hos det fåtal kvinnor som inte upplever förfaringssättet diskriminerande. Det är de som utsätts för kränkande handlingar som primärt har talan i frågan.
Tilltagande ringaktning för kyrkans ordning
Det finns andra exempel på en ökande ringaktning för kyrkans ordning. När personer som vigts till präster av Missionsprovinsen i Sverige börjar döpa barn och utgår ifrån att de kan inskrivas som medlemmar i den lutherska kyrkan, tar de sig rättigheter som de inte har. Den rätten tillkommer endast kyrkans präster. Ämbetet är enligt vår kyrkas ordning uttryckligen instiftat för ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning. Även om dopet teologiskt sett är giltigt, är handlingen juridiskt sett ett medvetet brott mot kyrkans lagfästa ordning.
Också bloggsidorna på nätet inger bekymmer. Det tycks ha blivit en sed att man kan angripa namngivna personer i ironisk och hånfull ton. Det görs ibland ingen som helst ansträngning att försöka förstå och tolka det som personen egentligen säger. Det förpliktar oss bland annat det åttonde budet till.
Bibelns vägledning
Den som vill kalla sig bibeltrogen bör vara mån om att följa bibelns föreskrifter i sitt dagliga liv. Man kan inte glida förbi bibelord som talar om att vi skall vara ett (Joh. 17:21), att vi skall visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek och att vi är kallade att överträffa varandra i ömsesidig aktning (Rom. 12:10).
Bibeln säger klart att samvetet inte är någon entydig vägvisare. Paulus betonar (1 Kor. 4:3-5) att hans samvete är rent, men det betyder inte att han är frikänd. Den som i sista hand dömer är Herren, som skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret. Då skall det visa sig om samvetet är bundet vid Guds ord eller vid felaktiga mänskliga tolkningar eller självutnämnda auktoriteter. Gamaliels råd var ett vist råd (Apg. 5:38-39).
Slutledning
Det finns tydliga gränser för vad som är möjligt inom religionsfrihetens ram. Ingen får med hänvisning till sin egen övertygelse agera kränkande mot andra. Både Bibeln och kyrkans ordning är tydliga på den här punkten.
Det finns enligt min uppfattning bara en utväg ur den besvärliga konflikten kring kvinnliga präster. Den består i att den som inte accepterar kyrkans ordning avstår från att låta övertygelsen ta form i kränkande handlingar. Det är enligt religionsfrihetslagen och kyrkomötets kläm möjligt att hysa en övertygelse som står i strid med kyrkans officiellt godkända linje. Men om någon omsätter den i handling kommer domkapitel och domstolar att bli tvungna att agera enligt gällande lagstiftning. Det blir fråga om nödvändiga åtgärder mot dem som själva ställer sig utanför den lag och ordning som kyrkomötet med kvalificerad majoritet beslutat om för församlingarnas bästa.
När man talar om förföljelse från kyrkans lednings sida är det viktigt att betona att kyrkan inbjuder också gammaltroende teologer att bli präster i vår kyrka. Den rimliga förutsättningen är dock att de är beredda att följa den lagfästa ordning som gäller i kyrkan.
