Domkapitlet i Uleåborgs stift beslöt nyligen att för två månader avhålla en kvinnoprästmotståndare från prästtjänst.
Någon dag tidigare hade svenska YLE presenterat en webbenkät som visade att 80 procent av cirka 350 svarande ansåg det vara rätt att kyrkan inte accepterar att manliga präster vägrar samarbeta med kvinnliga kolleger. Praktiskt taget lika många ansåg att sådana präster borde avskedas eller söka sig till andra uppgifter.
| |
| Illustration: Jan Lindström |
Inspirerade av detta skrev Kenneth Myntti en ledare i Vasabladet och Bengt Rönnback i Jakobstads Tidning. Myntti förefaller se de svåra frågor som kyrkan brottas med som redskap i en nationell stiftstävling i det som kallas progressivitet. Rönnbacks ledare känns som hänförd lovsång till tankarna i Dan Browns bok Da Vinci koden.
Den gemensamma nämnaren för kommentarerna var att de kritiserade kyrkan ur ett samhällspolitiskt perspektiv. Den kritiserades för att den inte är som vilken utvecklingsanpassad samhällsinstitution som helst.
Att kyrkan inte kritiseras utgående från vad den är eller vad den säger sig vilja vara är intressant och viktigt. Och ytterst problematiskt. Så problematiskt att man måste fråga sig om en vettig diskussion i värsta fall blir omöjlig.
Det blir den om alla som deltar i diskussionen inte accepterar att kyrkan bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Bibeln och att den i enlighet med sin bekännelse förkunnar Guds ord och förvaltar sakramenten.
En diskussion där kyrkan med hänvisning till exempel till samhällsutvecklingen förutsätts göra det ena eller det andra är varken ärlig eller konstruktiv.
En ärlig och konstruktiv diskussion måste bygga på att kyrkan har och tillerkänns den självklara rätten att stå för det som den säger sig stå för och handla i enlighet med det. Annars är det som att kritiskt diskutera Röda Korset utgående från att den humanitära organisationen i högre grad borde agera som affärsjätten Nokia eller den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.
En förklaring till att diskussionerna om kyrkan ofta förs utan beaktande av eller respekt för dessa allmänna spelregler har att göra med att vår kyrka är en folkkyrka.
Den statusen gör att alla – som ambassadör Norrback uttryckte det i Malax – vardagskristna – ser det som sin rätt att uttala sig om allt som rör kyrkan. Från tro och lära till vad prästerna bör säga i samband med olika förrättningar.
Kyrkan är ju deras, folkets, kyrka.
Ser man folkkyrkan som ett av det politiska systemets många specialorgan, vilket är allmänt till exempel i Sverige och ser ut att bli allt allmännare också hos oss, finns det inte mycket att säga om den attityden.
Då är det självklart att allt i kyrkan skall vara föremål för demokratiska processer och att det enda som gäller är vad majoriteten av kyrkans medlemmar anser och vill.
Ser man folkkyrkan som en av Gud grundad kyrka som är öppen för alla som vill komma med i dess gemenskap blir verkligheten en annan.
Då är det centrala att de som väljer att vara med omfattar kyrkans tro och lära och utvecklar gemenskapen utgående från de elementen. Då är det Guds vilja som är avgörande för kyrkans val och inte den allmänna samhällsutvecklingen.
Det faktum att det inom kyrkan ofta är allt annat än lätt att komma överens om vad Gud egentligen sagt och vill förändrar inte detta.
Kyrkans inre slitningar och konflikter varken motiverar eller legitimerar att den leds och låter sig ledas av krafter som varken vill veta av den som Kristi kyrka eller bryr sig om vad det innebär att det är just det som den måste vara.
Om kyrkans samhällsanpassning sker på bekostnad av trohet mot Gud och allt det som det innebär kan följden bara vara en: vi kan kanske formellt behålla en så kallad folkkyrka men kyrkfolket lyser i den med sin frånvaro.
