På resande fot

Som dövpräst reser jag mycket. Jag får ofta frågan om jag rest någonstans på sistone, om jag har någon resa inplanerad eller hur det känns att vara på resande fot så ofta. Det måste jag medge att det nog  ibland känns  lite jobbigt att resa mycket, trots att det går i släkten, men känslan är lyckligtvis tillfällig. Då jag väl är framme i den stad jag skall ha en gudstjänst eller något annat program, så har jag glömt bort de tråkiga sidorna med att resa. Det är helt enkelt så roligt att träffa "mina" döva församlingsmedlemmar. De ger mig styrka. Samtidigt känns inte en dags resor till Karis eller Hyvinge någonstans. De är ju i grannen. Att resa ger alltid något, trots att de olika orterna börjar bli bekanta. Människor har alltid något nytt att ge.  Allting från insikt och ny kunskap till glädje och ett gott skratt. Det ger mig kraft att vandra vidare.