Jag – en samhällsparasit?
En gång fick jag en frustrerad fråga om jag vill vara en samhällsparasit. Jag var mitt i vårdledigheten med mitt första barn, diskussionen handlade om proportionerna mellan jobb och annat man gör med sin tid. I många år hade jag som studerande, arbetande och singel hungrigt fyllt mitt liv med meningsfulla arbetstimmar kanske lite för ivrigt, efter en ilsken burn out såg jag som vårdledig på många sätt med andra ögon på livet.
Jag kastade in i diskussionen att oproportionerligt mycket tid av vår vakna tid går åt till Jobbet med stort j. Är det vettigt att man på lång sikt lever för jobbet medan familj, vänner, fritid, det egna välmåendet och intressen eller drömmar ska klämmas in på nåder på de få timmar som blir kvar efter en arbetsdag som tagit större delen av dygnets vakna timmar. Den vanliga överfokuseringen på jobb och jobbidentitet tycktes felvriden. Visst hade jag jobbambitioner och yrkesstolthet då liksom nu, men jag varken kan eller vill vara bara ”Anna Edgren, kulturkoordinator”.
Jag som vid den här tiden vande mig vid att vara förälder, vid att ha ansvar för och glädje av en liten ny varelse tyckte att jag just då var mitt i livet där det brändes och kändes. Nu när jag igen har en liten ”gullebulle” hemma och upptäcker världen via hennes ögon slår det mig hur mycket viktigt det finns i livet utanför de heliga arbetstimmarna. Men hur ska jag ge det plats och utrymme i vardagen, inte bara under semesterdagar?
Kanske någon nu frustrerat utbrister i sin tur att ”är hon alltså faktiskt en samhällsparasit?!”. Med det här tankemumlet från julihängmattan vill jag varken uppmuntra till att slappa och leva på andras pengar eller peka på hur alla borde tänka och känna kring sitt jobbande (eller frånvaron av det samma). Jag vill lite krafsa på ytan av det sega faktumet att jobbet tar så mycket av vår tid. Om man bortser från individuella variationer i arbetsmöjlighet och arbetsresurser mm så är det väl ändå så att jobb i allmänhet ska möjliggöra en smidig och god vardag för en själv och ens medvandrare i samhället, inte vara en källa till långvarig stress och magknip. Den som vill/behöver satsa mera på just jobbet ska gärna få göra det, men om man inom rimliga gränser vill möblera om i sin vardagskalender borde det vara möjligt utan att bli kallad samhällsparasit. Eller är det bara jag som är naiv?
När jag skriver ner de här tankarna har jag två veckor semester kvar. Hur ska jag efter det lägga upp min tid, mitt jobb och min fritid för att känna balans? Jag är ju så skapad till så mycket mer än att sköta mitt älskade jobb, men allt det andra berövas så lätt plats och utrymme i både kalender och tanke. Jag har mera frågor än svar, men stretar vidare.
Hur skulle du vilja balansera din tid?
