Semjon Aleksandrovskij och Ksenja Peretruchina tror att vi behöver övning i att våga se det som sker i det fördolda.
Semjon Aleksandrovskij och Ksenja Peretruchina tror att vi behöver övning i att våga se det som sker i det fördolda.

När döden står på scen står vi ut med mötet

teater. Döden är det som allt levande har gemensamt, men vi måste öva oss på att vara i närheten av det vi är mest rädda för. 13.11.2018 kl. 09:53

Regissören Semjon Aleksandrovskij från S:t Petersburg gjorde för några år sedan en produktion vid stadsteatern i Villmanstrand. När har åkte från järnvägsstationen till teatern passerade han tre begravningsplatser.
– Jag undrade: Är det här en stad folk kommer till för att dö?

Efter föreställningen diskuterade han frågan med sina finländska teaterkolleger och fick höra att Finland hör till de europeiska länder där medianåldern stiger allra snabbast. Aleksandrovskij började grubbla över vilka följder en åldrande befolkning får för ett samhälle.
– Sedan hände något annat. Vi träffade en kompis till en av mina finska kolleger. Han hette Matti och han berättade att han inte hade kunnat komma på föreställningen för att han måste jobba. Det visade sig att han grävde gravar.

Matti Puumalainen jobbar som församlingsmästare i församlingen i Villmanstrand och han är en av dem som står på scen då Alexandrovskij och bildkonstnären Ksenja Peretruchina från Moskva sätter upp föreställningen Death at Work.

Mötet med Matti som jobbade med att gräva gravar fick Semjon Aleksandrovskij att fråga sig vad döden gör med oss.
– Döden är sällan en del av människors vardagsliv – men det finns de som jobbar med död dagligen. Vad kan de berätta för oss om det finländska samhället och hur det har förändrats?

Han träffade fler människor som möter döden i sitt arbete: prästen och författaren Kai Sadinmaa, skådespelaren Sara Paavolainen som jobbar på begravningsbyrå, kantorn Kaisu Rauhamaa.
Föreställningen formades småningom till en berättelse om deras arbete, deras möte med den död som städas undan för oss andra. Det är de här alldeles vanliga människorna som står på scen och berättar om sina egna liv.
– Döden är inte en institution. Döden är något som händer oss alla, och vi behöver kommunicera det, föra dialog. Vi behöver någon som pratar om det med oss. Många har ingen koppling till kyrkan i sitt vanliga liv, men i döden behöver de ändå de ritualer kyrkan erbjuder.Till och med ritualer som inte är religiösa påminner ofta om religiösa ritualer.

Ksenja Peretruchina säger att hon är rädd för döden, liksom de flesta av oss, och just därför är ämnet så intressant.
– Döden förenar oss. Som konstnär tänker jag att det att döden binder oss samman också ökar vår empati för varandra.

Hon talar om den förväntan vi alla lever med: att vi borde klara av att prestera evig ungdom.
– Det system som försöker tvinga oss till evig ungdom är mycket aggressivt. Och det är ju inte möjligt att vara evigt ung, de här förändringarna – åldrandet– bara sker i oss. Men om du vägrar gå med i ungdomsjakten är du fel, du är en förlorare. Det är också intressant.

Hon menar att föreställningen egentligen inte undersöker döden utan att den försöker rehabilitera människan som mänsklig varelse.
– Att dö är att vara mänsklig.
– Ja! Idag talade vi om toaletter. Det finns två saker vi gömmer i vår civilisation: toaletterna och döden. Det påverkar oss, säger Semjon Aleksandrovskij.

Döden har kommit Peretruchina och Aleksandrovskij nära under det senaste året. Fem människor de jobbat med har dött, ryska teaterikoner.
– Det har varit ett tungt år. Det var människor som gav oss mycket, och det känns som om vi förlorat fem monument inom rysk teater. Vi har gått från begravning till begravning.

Samtidigt, säger Peretruchina, är konfrontationen med död en del av att vara vuxen.
– Och all konst talar om döden. All stor musik, stor litteratur …
Hon gör en gest med sina händer, en gest av uppgivenhet eller kanske av att konstatera faktum.
– Döden är vårt livs stora föreställning. Samtidigt är ämnet stängt för oss, vi kan inte tänka på det. Vi har vänner och familj, vi måste leva. Men i konsten kan vi handskas med det här ämnet som vi inte kan handskas med. Och det är mycket viktigt. Det är liksom en zon där vi kan vänja oss vid tanken, en trygg plats. När något sker på scen kan vi på kort tid gå igenom en process som skulle kräva mycket tid och energi i vardagslivet.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Föreställningen Death at Work framförs 13.11 och 14.11 under teaterfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, som pågår 13–18.11. Läs mer på www.balticcircle.fi.

Sofia Torvalds
Andreas Andersson vill hjälpa människor att se det hoppfulla.

studentarbete. Studentprästens jobb är att prata med människor i högskolmiljö – kanske om tro, men allra mest om livet. 5.9.2019 kl. 00:01
- Men jag kan skriva ganska bra.  Det tar lång tid, eller längre än förr, säger Christa Mickelsson.

Kyrkpressen. För nästan exakt två år sedan fick Kyrkpressens redaktör Christa Mickelsson en hjärnblödning och förlorade sitt språk. Idag är hon tillbaka på redaktionen igen. 4.9.2019 kl. 09:45
Stig-Erik Enkvist

LFF. Stig-Erik Enkvist, verksamhetsledare för Laestadianernas fridsföreningars förbund LFF, avgår från sin tjänst. Han kommer att fortsätter som predikant inom rörelsen. 2.9.2019 kl. 11:02

Stavnedläggning. Biskop Björn Vikström lade ner sin biskopsstav i en välfylld domkyrka idag. 25.8.2019 kl. 15:02

Stavnedläggning. Biskop Björn Vikström avtackades med porträtt och bok i domkapitlet i Borgå idag. – Jag känner befrielse, men också vemod, säger han. 25.8.2019 kl. 11:26
Kari Mäkinen, Emma Audas, Göran Stenlund och Jan-Erik Andelin analyserar biskop Björn Vikströms arv.

biskop. På söndag lägger Björn Vikström ner sin biskopsstav. Vi frågade fyra personer hurudan biskop han varit. 23.8.2019 kl. 11:50

nytt från domkapitlet. Kyrkoherdejobbet i Jakobstad blir ledigt när Bo-Göran Åstrand tar över biskopsposten. I Sibbo finns en ledig kaplanstjänst. Stina Lindgård, kyrkoherde i Agricola svenska, blir nytt prästombud för Borgå stift i kyrkomötet. Domkapitlet har även utsett medlemmar till organisationskommisionerna för de nya sammanslagna församlingarna i Kronoby och Pedersöre. 23.8.2019 kl. 11:45
Pernilla Sundell har aldrig känt av sin cancer eller mått dåligt av den. Hon har bara känt trötthet av behandlingen.

kampen mot cancer. För tre år sedan drabbades Pernilla Sundell av malignt melanom. Trots det upplever hon att hon nu lever mera det liv hon vill leva än vad hon gjorde tidigare. Hon vaknar vanligtvis med ett leende. 22.8.2019 kl. 17:32

ylivieska. Kyrkostyrelsen har fastställt Ylivieskas kyrkoråds beslut om att bygga ny kyrka efter omröstning. 21.8.2019 kl. 13:42

församlingsfusioner. Kyrkostyrelsen har gett grönt ljus för församlingsfusionerna i Kronoby och Pedersöre. 21.8.2019 kl. 12:27
Slutet nått