Åsa Dalkarl-Gustavsson tycker det är viktigt att plocka fram olika sidor hos dem vi saknar. – Annars blir vi ju så endimensionella.
Åsa Dalkarl-Gustavsson tycker det är viktigt att plocka fram olika sidor hos dem vi saknar. – Annars blir vi ju så endimensionella.

Åsa Gustavsson fick det tyngsta beskedet: Jag började frysa och skaka

Saknad.

– Jag fick en märklig känsla i kroppen, det var som om Ole ville mig något, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson. De var äkta makar och kolleger, och de hade många planer för framtiden.

30.10.2020 kl. 13:20

Åsa Dalkarl-Gustavsson och hennes man Ole Gustavsson har som professionella musiker, flöjtister, båda jobbat som lärare vid Musikinstitutet Kungsvägen i Esbo. De hade trevliga planer när Ole, elva år äldre än Åsa, blev sjukpensionär. De skulle satsa på fritidshuset i Vörå, bygga ut lite, ta vara på tiden.

Midsommaren 2015 befann sig Åsa på ett musikläger i Pargas, Ole vistades i torpet i Vörå. Snart skulle de båda vara sommarlediga tillsammans.

– Jag tyckte där i juni att han var väldigt trött, sov mycket och var lite frånvarande. Men han var typisk man och skulle inte till läkare.

Under sista lägerdagen var det något som inte stämde.

Jag fick en så märklig känsla i kroppen.

– Jag fick en så märklig känsla i kroppen. Jag har funderat på det jättemycket efteråt, om man kan känna sådant på sig. Det var som om han ville mig något hela tiden. Jag ringde hela eftermiddagen och kvällen, men fick inte tag på honom.

Åsa ringde deras vuxna son Kasper som studerade och bodde i Jakobstad, men han försökte lugna henne och sa att han säkert glömt telefonen och har den avstängd. Slutligen fick hon tag på sina två systrar som råkade befinna sig i Vörå. Eva, hennes ena syster, lovade att de går över och kollar att allt är okej. Vid det laget var Åsa rejält orolig, men också arg.

– Jag tänkte att sen ska han få höra! Men så ser jag att det är Eva som ringer …

– Hon hann bara säga: ”Nu har det inte gått bra.” Jag sa: ”Men han är inte död, för det kan han inte vara.” Hon sa: ”Jo han är död. Men han ser så fin ut.”

Åsas syster försökte säga att hon måste komma hem.

– Det var kanske någon slags självbevarelsedrift, man kan inte ta in det. Jag sa: ”Jag kan inte komma upp, jag måste jobba.” Min syster är gymnasielärare och van att ta kommandot. Hon sa: Nu ger du telefonen till din chef. Till all lycka så är han militärmusiker och har militärskolning i grunden, vet precis vad du ska göra när det är kris. Han tog över helt.

Han beställde tågbiljetter, och sa att hans dörr är öppen hela natten om hon behöver något. Sedan inleddes den längsta av nätter.

Jag kunde inte gråta, det fanns inga tårar.

– Jag började frysa och skaka, och springa på toaletten. Sova kunde jag förstås inte. Plötsligt skulle jag vara en vuxen människa och veta vad man ska göra när en människa dör, och jag hade ingen aning. Så jag fick panik och satt och googlade vad man gör när någon dör. Jag kunde inte gråta, det fanns inga tårar.

Hon steg upp klockan fem och fick skjuts till tåget.

– Det var en kall sommar 2015. Så plötsligt var det en helt otroligt fin soluppgång.

Det var först när hon satt ensam i första klass på tåget som tårarna kom. Hon dolde sitt ansikte när konduktören kom för att kolla biljetten.

– Och sedan i Tervajoki var Kasper och min syster Eva emot, och då brast det när Kasper var där på tågstationen.


DE SISTA SAMTALEN

Det var en massiv hjärtinfarkt som drabbat Ole.

– Det syntes inga spår av smärtor och han hade inte ens försökt ta sig någonstans.

Och man tror att man ska sitta med och hinna prata om allt.

– Man har alla de där föreställningarna om hur det ska vara när ens nära anhöriga dör. Och man tror att man ska sitta med och hinna prata om allt. Man ska hinna allt det där som de gör på film.

Hon har tänkt på saker som blev osagda.

– Och jag har haft dåligt samvete, för när jag skulle fara på läger var jag på något sätt så stressad så jag var kanske inte världens snällaste människa.

Men av olika anledningar blev det flera långa samtal innan Ole dog, trots att han inte var typen som ständigt ringde och småpratade.

– Han hade missförstått och trodde jag skulle komma en dag tidigare. Han var besviken, men jag sa: Det är bara till i övermorgon, vi ses ju snart. Vi pratade länge på telefon. Han hade också pratat länge med Kasper. Och min mamma hade råkat vara in dit och han hade pratat länge med henne också, och berömt både mig och Kasper. Det fanns något positivt i det som jag klamrade mig fast vid.


POLISSAK OCH LÅNG VÄNTAN

När man inte dör på sjukhus blir det automatiskt en polissak och den döda obduceras. De anhöriga får se den döda först efter obduktionen.

– Det där är en sak som jag inte alls kan fatta. Varför ska det vara på det sättet?

Obduktion kräver tid.

– Hur hemskt det än låter så samlar de många döda från Österbotten i en stor bil, och sedan transporteras de till Tammerfors för obduktion. Döden är inte personlig längre utan en institution.

Obduktionsköerna är långa, men de lovade att den skulle göras inom en vecka.

– Jag tycker det är omänskligt att man inte får se den som dött före obduktionen. Det sätter så djupa spår hos anhöriga. Jag har pratat väldigt mycket om det här, för om jag berättar om det kan det möjligen hjälpa någon annan.

– För mig och Kasper hade det varit viktigt att få se honom före obduktionen. Efter en obduktion är kroppen så förändrad, utseendet och hudfärgen.

En annan sak som gjort saker tyngre är att det dröjde ett och ett halvt år innan obduktionsrapporten kom.

– I ett och ett halvt år ska du tänka att när har jag det där brevet i tamburen när jag kommer hem från jobbet.

Dessutom var rapporten endast på finska.

– Så ska man fundera: ”Har jag förstått det här rätt?” och googlar konstiga sjuktermer.

Den stora tystnaden

– När tystnaden kommer efter begravningen, det är då det börjar, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson.

Hon bodde i Vörå resten av semestern.

– På morgnarna steg jag upp, sedan gick det kanske en timme och så var det bara att konstatera att jag orkar inte vara uppe, och gå och lägga sig igen. Det var en enorm trötthet som inte går att förklara.

– Jag hade mist min koncentrationsförmåga och förmågan att läsa. Jag kunde sitta med en tidning eller en bok, men jag förstod inte vad som stod där.

Hennes korttidsminne svek och hon fick hela tiden ha med sig papper och penna att skriva ner saker på.

Och det var så ångestfyllt när Kasper och jag skulle gå till butiken för första gången.

– Och det var så ångestfyllt när Kasper och jag skulle gå till butiken för första gången. Jag tänkte: Hur kan alla vara som vanligt? Det här stämmer inte.

Hon märkte också hur svårt många har att bemöta den som sörjer. Vissa skrattade av nervositet, andra började genast berätta om vad de själva upplevt.

– Jag stod där och tänkte, det här orkar jag inte engagera mig i.

– Man behöver inte göra så mycket. Det bästa är de som bara kramar eller tar det lugnt.

Efter sommaren åkte de tillbaka hem till Esbo. Kasper skulle jobba en tid i Helsingfors. De borde ha varit tre i bilen.

– Att köra ner och bara ha med ett foto på den här mannen du har levt med. Det var ofattbart. När vi var framme kände jag mig fruktansvärt rotlös. Vad gör jag här?

Åsa Dalkarl-Gustavsson har alltid tyckt om allhelgona. – Jag tänder ljus hemma.

Vilka små saker i vardagen saknar du?

– Sällskapet, att diskutera, att den andra finns där. Vi arbetade ju ihop så länge och diskuterade ofta arbetssaker. Och så saknar jag mannen som ringer till bilverkstaden när bilen är sönder, säger hon roat.

Hurdan var Ole?

– Han var lugn, lite tillbakadragen och introvert. Han var inte den som satt i centrum av ett sällskap. Han var analytisk och intellektuell. En väldigt snäll människa. En av hans kollegor och vänner hade skrivit på kortet till begravningsbuketten att han var den sanna humanisten.

– Och sen var han envis, och väldigt länge arg om han blev arg, säger hon och skrattar.

Det är bra att sådant kommer fram också.

– Det är bra att sådant kommer fram också, annars blir vi ju så endimensionella.


MUSIK FÖR OROLIGA SJÄLAR

Fem och ett halvt år efter att Ole dog säger Åsa:

– Det är egentligen nu som det har kommit en framtidstro, livet ter sig positivt.

– Trots allt kommer det något ur sorgen också. Man växer alltid som människa.

Hon packar nu för att flytta från det gemensamma hemmet till en radhuslägenhet i Köklax.

– Det är tungt att rensa bort saker, men mitt hem ska inte vara ett museum.

På allhelgona stannar hon hemma.

– Jag har alltid tyckt om allhelgona. Det är en fin tid på hösten och en lugn helg. Jag tänder ljus hemma.

Hon trodde ett tag att musiken hade lämnat henne.

– Efter Oles död sa jag: Jag ska aldrig mera spela flöjt.

Men så småningom kom hon igång, tio minuter om dagen. Musiken blev också hennes sätt att kommunicera med Ole. Nu har hon utarbetat en tvärkonstnärlig konsert som heter ”Musik för oroliga själar”, som framförs i Esbo domkyrka den 30 oktober.

– Det blir diktläsning, musik, akrobatik och dans.

– Det här projektet har varit ett sätt att bearbeta det som hänt. Och jag ville göra det mer allmänt, inte bara rikta mig till dem som mist någon. För det finns många oroliga själar i dessa tider.

KONSERTEN MUSIK FÖR OROLIGA SJÄLAR

Konsert i Esbo domkyrka fredag 30.10 kl. 19.

Tvärkonstnärlig och tvåspråkig satsning, med musik, dikt och dans i en meditativ blandning.

Fritt inträde, kollekt till Kyrkans Utlandshjälp.

Arrangörer är Esbo svenska församling, Espoon tuomiokirkkoseurakunta, Svenska kulturfonden.

Ulrika Hansson



Eva Ahl-Waris är präst i Agricola svenska församling.

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53
– Att få visa att Gud är nådig och att hans förlåtelse finns där för alla, oavsett vad vi gjort, har varit en stark upplevelse för mig, säger Fanny Sjölind.

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28
Tidigare kändes tanken att lämna Jakobstad motig. Nu har Anders Eklund och hans fru Maria skaffat husbil.

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36
– Jag har ett personligt intresse att påverka i de här frågorna, säger Sini Aschan.

LIKABEHANDLINGSFRÅGOR. Sedan 2021 har Borgå stift haft två kontaktpersoner för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Sini Aschan är en av dem. 1.10.2024 kl. 10:00
Kyrkoherde Lotta Endtbacka från Jakobstad sitter i styrgruppen för en smalare kyrkostyrelse.

kyrkostyrelsen. Upp till 40 av 190 anställda i kyrkans centralförvaltning kan få sluta inom de närmaste åren. Ge över jobbet med material- och idéstöd till stiften först av allt, föreslår en kritisk rapport. 30.9.2024 kl. 10:00
Arbetet med utmärkningen började i Sideby och inför invigningen har man också ruttmärkt runt Vasa.

SANKT OLAV OSTROBOTHNIA. Arbetet med att utveckla pilgrimsleden Sankt Olav Ostrobothnia har inte tagit slut, även om biskop Bo-Göran Åstrand nu invigt både leden och pilgrimscentret i Trefaldighetskyrkan i Vasa. 28.9.2024 kl. 18:38

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Borgå stift kommer att få två nya präster i slutet av oktober. Bland annat det meddelar domkapitlet i Borgå stift. 27.9.2024 kl. 17:51
Kyrkoherdetjänsten i Larsmo på orten har lediganslagits men har inte lockat några sökande.

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Jan Nygård blir ny tillförordnad kyrkoherde i Larsmo. Domkapitlet har förordnat Nygård att efterträda Max-Olav Lassila som går i pension. 27.9.2024 kl. 17:26
Bröderna Herman och Andre Mård, Ray Baker, Hanna Saarijärvi samt Daniel och Carolina Djupsjöbacka var några av de som deltog i Kyrkhelg Nord i år.

KYRKHELG NORD. Kyrkhelg Nord är kaffe, glass och vänner. Men också Ray Baker som både ursäktar och uppmuntrar konservativa kristna. Det övergripande temat under årets kyrkhelg kan sammanfattas som ”anpassa er inte”. 26.9.2024 kl. 11:05
Saara Schulman och Nicolina Gull, vill inspirera, entusiasmera och spräcka dammiga tabun.

podcast. Bröllopskollektivet varvar snack om estetik och fix med reflektioner kring relationer. – Att man bråkar betyder inte att man har ett dåligt förhållande, utan att man har ett förhållande, säger Saara Schulman. 25.9.2024 kl. 17:10
Ray Baker efter sitt första anförande under Kyrkhelg Nord.

KYRKHELG NORD. Då Ray Baker tar till orda under inledningsmötet av Kyrkhelg Nord ger han kängor åt såväl Mark Levengood som bibeltrogna konservativa kristna. 20.9.2024 kl. 21:10

Eva Ahl-Waris är präst i Agricola svenska församling.

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53