Maria Österåker är ekonomie doktorn som blev självhushållande författare. För ungefär tio år sedan arbetade hon som företagsutvecklare och blev själv inspirerad att starta eget. Nu föreläser hon, skriver böcker och jobbar med lite olika projekt.
– Idag jobbar jag ganska lite, och jag jobbar med sånt jag tycker är roligt.
När familjen Österåker började satsa på självhushållning var målet just att kunna jobba mindre. Det ville de ta reda på: hur lite pengar klarar man sig med? Idag har miljöperspektivet blivit viktigare. Att inte köpa så mycket utan fixa en del själv känns mer hållbart.
– Det känns lite som att ju mindre jag jobbar, desto mer räddar jag världen. Jag konsumerar mindre, jag är mindre stressad och jag kör mindre bil.
Det handlar också om ens egen hållbarhet.
– Hur lever man ett liv där man orkar hålla ihop både fysiskt och psykiskt? Där är att jobba mindre och leva lugnare jätteviktigt för mig.
Maria Österåker
- Bor på landet i Veikars, Korsholm och praktiserar självhushållning.
- Till familjen hör man, tre barn och en hund.
- Ekonomie doktor, jobbar idag som författare och föreläsare
– Att skriva böcker är inget jag känner att jag måste få göra. Det jag tycker om är egentligen att leka med idéer och få nya tankar.
Maria Österåkers författarskap omfattar väldigt olika ämnen. Temat för en av hennes böcker – Ingen är den andres lik – är begravningar.
Hon satt och pratade med en god vän, vars mamma nyligen dött. Det fick henne att fundera på hur vi människor idag gärna betonar personlighet och individualitet. Men sedan, när människan dör, är ramarna – vad man får, inte får och brukar göra – ganska strikta. De påverkade även henne, som annars är ganska obrydd om vad andra tycker.
– När det kommer till begravningar och när man ska till kyrkan, då blir jag nästan liten på nytt. Jag ringer mamma och frågar: Kan man ha det här på sig?
Hon tyckte kontrasten var spännande.
– När vi betonar att man ska vara sitt eget jag, då borde det ju få synas i allt: både i livet och döden.
När någon dör är tiden ofta knapp, det är en mängd beslut som måste fattas och anhöriga kanske inte har orken att fundera på alla alternativ.
– Det blir kanske för enkelhetens skull att man går till en begravningsbyrå, och väljer nästan som från en katalog.
För boken gav hon till exempel en keramiker i uppgift att formge urnor. Varför inte ha en poet att skriva en dikt, snickra en egen kista, rita en egen annons?
– Varför ser alla begravningsannonser ut på samma sätt egentligen?
"Egentligen kan man ju se att ju mer vi vågar göra annorlunda, desto mer är det en kärlekshandling och en omtanke om den som fanns."
Hon samlade också människors berättelser om begravningar. Ett par av dem gjorde stort intryck på henne.
Dels var det berättelsen om barnen som fick rita och skriva hälsningar på sin pappas kista.
– När man hör det låter det egentligen så självklart. Varför ska man inte göra så?
Vid en annan begravning slängde den avlidnes barnbarn som en sista gåva ner en kvällstidning och en snusdosa i graven.
– När jag hörde det fick jag en lite olustig känsla. Jag visste inte hur jag skulle reagera.
Vid närmare eftertanke kändes det bara fint: att välja någonting som var starkt förknippat med deras morfar, det han behövde få med sig på sin resa.
– Det är så intressant hur vi tolkar att det kanske är finare och mer kärleksfullt att slänga ner en anonym ros. Egentligen kan man ju se att ju mer vi vågar göra annorlunda, desto mer är det en kärlekshandling och en omtanke om den som fanns.
Idag pratar vi kanske mer frimodigt om saker man inte pratade om tidigare. Samtidigt är vi mer distanserade från döden: det är färre som sett en död eller döende människa.
– Vi är väldigt duktiga på att tänka att vi lever i evighet.
Maria Österåker tänker att vi kunde passa på att prata lite mer om döden i stunder när allt är bra och ingen ska dö.
– Jag har faktiskt börjat ställa mina föräldrar och min morfar frågor som: Vill du bli kremerad eller kistbegraven? För när jag började tänka efter så visste jag inte det ens om min man, vad han ville. Och jag kan tänka att det är en stor sak sen när någon dör, man vill inte gå emot deras vilja.
Till hennes allhelgonahelg hör att åka till begravningsplatsen när det blivit mörkt, och tända ljus på släktingarnas gravar. Hon berättar att när hennes farmor och farfar ännu levde förvarnade hon dem om att hon inte skulle besöka graven så ofta. ”Bli inte ledsna om ni märker det, jag tänker nog på er i alla fall”, sa hon.
– De sa: “Nej, nej, vad skulle du behöva dit och göra.” Det känns bra, vi har en sån deal. Så jag åker väldigt sällan till graven, men på allhelgona åker jag.
