Våga fråga

JAN-ERIK ”NANNE” NYBERG är familjerådgivare och svarar på läsarfrågor om familj och relationer.

I den komprimerade formuleringen gömmer sig en mångfasetterad dynamik. Min första reaktion är att i en sådan här situation är det klokt att söka hjälp. Och ni behöver något mera handgripligt än en tidningsspalt, kanske en själavårdskontakt eller en serie samtal vid en familjerådgivning på den ort där du bor. Oberoende av om du söker hjälp ensam eller om ni går som par är det till stöd för er relation att tala om hur ni har det tillsammans med någon som har både tillräckliga insikter och tystnadsplikt.

Arbetslöshet är som ett slag på käften. Det bränner till. I en del väcks en kämpe till liv, jag ska besegra arbetslösheten. Andra försöker några gånger, men slås ner av att gång efter annan få negativt besked och passiviseras långsamt.

Det du beskriver låter som en smygande nedstämdhet, håglöshet hos din man. Vi har som sagt olika förmåga att hantera livets käftsmällar. I en parrelation kan dessutom komplicerade och svårhanterliga känslor av skam, otillräcklighet, irritation, avundsjuka vakna till liv. Det känns ju orättvist att hon får gå till jobbet när jag inte har någonstans att gå. Eller det känns orättvist att han får gå omkring och göra vad han vill medan jag måste komma hem varenda dag trött efter jobbet.

Det ni behöver göra är att kunna prata om hur ni upplever den här situationen, hur den känns innanför skinnet på er båda, men på olika sätt. Det är svårt och därför kan det vara bra att ta hjälp av en utomstående; en familjerådgivare, terapeut eller någon annan som ni båda har förtroende för. När en tredje person är närvarande i ett rum, känns mötet mellan er två annorlunda, och ni hör varandra på ett annat sätt. En kris av det här slaget kan utlösa ett frenetiskt behov av att hitta lösningar och vägar ut ur krisen. Det är just därför ni behöver terapeuten. För hen kan hjälpa er att våga vara mitt i krisen. Kommunikationen hjälper er att hitta varandra inne i krisen och se vem den andra är mitt i det som inte går att förändra och påverka.

Det är först när ni börjat föra det samtalet som du kan få svar på hur du kan stöda din man. Och du kanske också märker att du behöver hans stöd. När vi vill stödja varandra utgår vi ofta från våra egna behov, vårt eget sätt att ta emot tröst, eller vad det är vi behöver. Men vi kan inte göra det om vi inte kan kommunicera. Vi behöver släppa in den andra i vår egen känsla, dela våra tankar. När ni kommer så långt är resten ett maratonlopp. Det är inget lätt lopp, men det är fullt möjligt att klara av det. Lycka till!