Det offensiva angrepp på folkgrupper och religiösa minoriteter som inleddes på de irakiska slätterna i somras har rullat upp ett scenario som ser ut att sakna alla lyckliga slut. I tältbyar för tusentals sitter kristna, yesidier, shiiter och känner temperaturerna falla. Det gäller på alla plan. Grannländerna runt Irak har stängt sina gränser, de anser sig bågna av trycket från flyktingarna och nu finns det enligt dem inte längre rum i härbärget.
Samma tendens att stänga gränserna tillämpas mot länderna i det eboladrabbade området i Väst–afrika. I USA vittnar invandrare från Sierra Leone och Liberia om att de möts med så stor misstro att en del blivit rädda för att röra sig ute bland grannar och arbetskamrater. Gränserna mellan vi och dem dras obönhörligt upp. I svartvitheten struntar folk i att den förment farliga afrikanska grannen kanske inte har besökt sina hemtrakter på flera år.
Och när HUCS tvingas rapportera att de förbereder sig för det som kan vara det första falllet av den fruktade sjukdomen i Finland slår samma blinda isolationsraseri till också här. Mörket i vissa kommentarer är kompakt: ”Släpp inte in dem hit! Stäng gränsen! Skjut!”.
Men vardagen kan brista på närmare håll än så och har gjort det för många finländare i höst. Plötsligt den där dagen, när beskedet om samarbetsförhandlingarna kommer, när antalet nedskärningar klarnar, när man får en permittering i julklapp.
Också då slår isolationen till. För de lyckliga som fortfarande har ett jobb att gå till är det lätt att vika undan med blicken. För de drabbade blir beskedet lätt en väg in i ensamhet och en självpåtagen känsla av skam. Varför just jag? Var det något fel på just mig?
Advent är – i motsatsen till vad reklamen i postlådan vill få oss att tro – inte en konsumtionsfest utan en tid för fasta, bön och eftertanke. I år finns det många utmaningar, men också många vägar att delta i arbetet att hjälpa.
Det finns insamlingar för dem som flyr från sina hem, för dem som kämpar mot epidemier och isolering. En medveten konsumtion är ett aktivt och enkelt val som kan göras i butikshyllan eller när julklapparna ska köpas.
Och vägen till grannen är så kort som man gör den. Allt börjar med att vi väljer att se varandra. Allt slutar med om vi väljer att blunda.
Ja, det är lätt att resignera inför mörket. Men uppgiften är att orka, och att hjälpa andra att orka. Allt man kan göra är bättre än att dra ner rullgardinen. Visst är mörket här. Men låt oss möta det tillsammans.
Ett steg, ett ljus i taget
