Kommunikationen misslyckas alltid, utom i undantagsfall. När det gäller kroppen och runda magar, mat och ätande, tänker jag att vi på många sätt har misslyckats med kommunikationen kring alltihopa. Nästan hela mitt liv, ända sedan barnsben i bastun, har infallsvinkeln varit starkt negativ. Mat är något man ska vara försiktig med, man ska avhålla sig och vakta på sina linjer. Kyrkans fastetider inför jul och påsk faller tyvärr in under samma sortering, som någon form av bestraffning eller prövning på vad du ska låta bli att äta. Också där tänker jag att kommunikationen har misslyckats. Att fastetiden inte borde få se ut som ett bantningsprogram. Att det ger helt fel vibbar åt en stor del av församlingen. Hos en del triggar den till och med farliga beteenden.
Min arbetsplats erbjuder för tillfället en gratis handledning kring välmående, tillsammans med en präst som också är näringsterapeut. Det har varit en omstart på mitt tänkande kring mat. Vi började med frågan: Vad behöver min kropp för att må bra? Tonen är positiv, målet är att ta hand om sig själv, inte straffa utan sköta om, vårda och vara vänlig med kroppen. Varför känns det här helt nytt? För första gången var jag också med om ett motionspass där ledaren sa åt mig att låta bli att göra rörelser som känns illa. Jag blev nästan rörd till tårar – ska inte motion handla om att bita ihop trots blodsmak i munnen?
Jag tror tonen kring både kroppen och maten sakta håller på att förändras i samhället i stort. Jag vet att vi ändå är många som bär på felaktiga och rentav skadliga tankar kring oss själva och vårt välmående. Det vi alla kan göra är att ge matro och bastufrid, både åt barn och vuxna – också vid påskens festbord och bastulavar.
Jag har en kollega som firar fasta med att äta ett chokladägg per dag. De små figurerna i äggen radar hon upp på sitt skrivbord. Någon slags manifestation är det säkert. Jag tror att hon kommunicerar påskens glädje bäst av oss alla.

Matro och bastufrid, både åt barn och vuxna – också vid påskens festbord och bastulavar
Kolumn.
”En liten, söt flicka som du borde inte ha sådana där bilringar om magen”, sa min härliga släkting åt mig i bastun när jag var kanske tio år. Ett bra exempel på hur vuxna tar sig rätt att kommentera barns kroppar vitt och brett. Släktingen är död sedan länge, men jag minns förstås för alltid hennes ord.
24.3.2026 kl. 15:31Nina Österholm är informatör vid Helsingfors församlingar.





















