En vardagskväll i januari står ett tiotal personer samlade i små klungor vid dörren till baptistkyrkan Betania i Jakobstad. Temperaturen har krupit ner under minus 15 grader och utanför gatlampornas ljuskäglor är det kolmörkt.
Några av de församlade trampar på stället. De håller igång blodcirkulationen i midvinterkylan och pratar lågmält med varandra. Det är en och en halv timme kvar tills matutdelningen inleds, men redan nu kan man få en kölapp av Tage Högberg som står vid dörren, han har ett lite annorlunda portiersuppdrag.
Inne i värmen försöker Gerd Långnabba och Suné Holm baxa in två kundvagnar fulla med frysta julskinkor i kyrkans hiss. De ska transporteras ner till källaren där omkring 200 matpåsar packas varje vecka. Veckan innan jul packade de 250, och den gången gick det nätt och jämnt.
– Det här är tredje veckan i rad vi delar ut julskinkor. De börjar säkert tröttna, men det går ju att frysa in, säger Gerd Långnabba som är något av en primus motor för mathjälpen i Jakobstad.
Suné Holm packar de sista varorna i en redan tung matpåse.
För drygt ett år sen höll verksamheten nästan på att gå i graven. Projektet hade startats och drivits av en grupp frivilliga med baptistkyrkan i ryggen, men hjälpbehovet bara ökade medan resurserna sinade. Efter tolv år var krafterna hos kärntruppen slut.
– Vår styrelseordförande Anders Höglund tyckte ändå att det här inte var något vi kunde släppa. Han skrev ett brev som vi skickade ut till församlingarna här i Jakobstad där vi bad dem komma med, säger Gerd Långnabba.
Sex församlingar nappade på erbjudandet, och sedan dess är verksamheten ett samarbete mellan baptistkyrkan, Adventkyrkan, Ebeneserkyrkan, Metodistkyrkan, Laestadianernas Fridsföreningars Förbund, pingstförsamlingen Elim och den finska pingstförsamlingen Saalem.
De debatterar aldrig
Hur funkar då samarbetet med tanke på volontärernas olika samfundsbakgrunder? Blir det mycket gnissel om vilken dopsyn som är den rätta och om kvinnor verkligen har någon plats i predikstolen?
Frågan går ut till Gerd Långnabba, Anita Kirsilä, Harriet Fagerholm och Emmy Hagnäs som några dagar tidigare samlats för att berätta om det ekumeniska samarbetet.
– Vi debatterar faktiskt inte olika trospunkter, säger Harriet Fagerholm.
– Vi diskuterar det inte alls, Jesus får vara i centrum och resten spelar ingen roll, säger Emmy Hagnäs.
– Det är som i en familj, även om barnen inte tycker som jag i olika trosfrågor så accepterar vi varandra, säger Gerd Långnabba.
Anita Kirsilä, Emmy Hagnäs, Gerd Långnabba och Harriet Fagerholm konstaterar att det ju alltid uppstår något gnissel då tiotals människor ska samarbeta varje vecka. Men med tanke på det stora antalet volontärer går det väldigt lugnt till – och teologisk debatt uppstår aldrig.
De fyra kvinnorna har alla erfarenhet från olika församlingar. Gerd, Harriet och Anita har alla en bakgrund i den evangelisk-lutherska kyrkan, men i dag är Gerd baptist, Harriet adventist och Anita pingstvän.
Emmy har vuxit upp inom laestadianismen och är aktiv i Skutnäs bönehus, men under åren har hon testat på olika församlingar och är mer för ekumenik än för att bestämt dra åt ett specifikt håll.
Det finns dock flera anledningar till att mathjälpens volontärer inte avhandlar teologiska dilemman.
– Vi hinner inte! säger Gerd Långnabba, och får medhåll av de andra.
– Men även om vi inte pratar teologi då vi har bråttom och bara ska få det att fungera, så tror jag att vi alla har en viss grund som vi stampar från. Vi har samma mål. Vi behöver inte påminna oss om varandra olikheter, säger Anita Kirsilä.
Tänker ni aktivt på sånt som ”nu ska jag inte nämna dopet då jag jobbar med den här personen, för vi har ju olika dopsyn”, till exempel?
– Det har jag inte tänkt en enda gång, säger Harriet Fagerholm.
– Nej, inte jag heller, säger Anita Kirsilä.
”Jag får en kick”
Då mathjälpen nystartades för ett år sedan tog det ett tag att komma in i systemet, och det är klart att det någon gång uppstått lite gnäll eller dålig stämning bland de 60 volontärerna. Något gnissel kopplat till tro kan de ändå inte dra sig till minnes.
Hemligheten bakom att det funkar så pass bra? Det gemensamma målet: att alla som kommer ska få med sig en påse mat hem.
Gerd Långnabba upplever det uppdraget som ett slags kall.
– Jag är en sådan människa som får energi av att ha många bollar i luften. Jag har jobbat i butik i 42 år och att organisera är min grej, jag trivs med det, jag får en kick, säger hon.
Emmy Hagnäs har själv en stor familj. Under årens gång upplever hon att de fått mycket hjälp på olika sätt.
– Det gör att man vill ge det vidare till andra. För mig var det också gemenskapen mellan församlingarna som fick mig att känna att det här är ett ställe där jag kan tänka mig att hjälpa till för att bygga broar, säger hon.
Anita Kirsilä har jobbat på flyktingförläggning en stor del av sitt arbetsliv. I dag är hon frivilligt engagerad i språkcaféer och olika typer av integrationsarbete. Också vid mathjälpen är miljön internationell.
– Jag tycker att det är viktigt att komma i kontakt med olika sorters människor. Att komma ihåg att det också existerar andra saker än den här ytan man ser dagtid i en stad, säger hon.
Harriet Fagerholm får sista ordet;
– Vi visar ju inte på Jesu kärlek om vi bara är för oss själva, säger hon.
En serveringsskänk från ovan
Vi spolar framåt till den kalla vinterkvällen i början av januari igen. Snart öppnas dörrarna till kyrkan och alla som vill bjuds in för att dricka kaffe och umgås i väntan på att matpåsarna ska delas ut.
Ikväll har dörrvakten Tage Högberg delat ut lite färre kölappar än veckorna före jul, men kyrkan är ändå välfylld. Taket är draperat med långa ljusslingor, och under dioderna sprids doften av kaffe och ett trevligt sorl. Volontärerna resonerar kring att gemenskapen för vissa är lika viktig som matpåsen.
Vid ett bord intill serveringsdisken sitter ett gäng farbröder som pratar svenska med lokal klang. En liten kille flankerad av sin pappa balanserar ett plastglas fyllt med blandsaft genom kyrksalen. Kanske kommer de från Ukraina? Många av de församlade verkar göra det, men som dörrvakten Tage Högberg uttryckte det ”här borde man kunna många språk”. Helst båda de inhemska och en hel del utländska.
Nanna Sundfors, Malin Karlsson och Maggi Dahlman serverar en strid ström av människor kaffe, saft och rulltårta. För många är gemenskapen kring serveringen lika viktig som själva mathjälpen.
Ikväll är det Maggi Dahlman, Malin Karlsson och Nanna Sundfors som serverar kaffe, saft och rulltårta åt ett helt kompani.
– Jag tycker jättemycket om det ekumeniska här. Det har alltid varit nära mitt hjärta. Det finns mer som är gemensamt än som skiljer oss åt, säger Nanna Sundfors som själv är aktiv i laestadianernas bönehus i Skutnäs.
Malin Karlsson gör sitt första pass som volontär i serveringen.
– Jag jobbade med Nanna idag och då hon sa att hon skulle hit ikväll sa jag att jag kan följa med, säger Malin.
– Vi skulle faktiskt ha behov. Ibland ordnar det sig bara, säger Nanna.
Här är knäpptyst och högljutt
Så tar utdelningen snart vid. En man som pratar finska stoppas vid dörren, han får en kölapp och blir placerad på en stol i farstun. Han verkar lite hög eller berusad. Man måste vara nykter för att komma in.
Lite avskilt i hallen sitter en äldre kvinna med djupa fåror i ansiktet. Hon håller blicken stadigt fäst vid sina egna händer och ser mycket trött ut.
I rummet intill leker två små pojkar tittut. De jagar varandra runt en pelare tills de nästan kiknar av skratt. Bredvid dem: en kille och en tjej i tonåren, båda med varsin kölapp i händerna. De gör några skämtsamma dansmoves till ”Blott en dag” som framförs av en herre på gitarr framme i salen.
Om tisdagskvällarna fylls Betaniakyrkan av värme och liv, skratt och musik, tystnad och tragedi i en salig blandning.
Men volontärerna är eniga: så länge ödets lotter fortsätter falla ojämnt måste hungern och ensamheten bekämpas. Också i småstaden Jakobstad.
