Allt började kanske med hennes tredje graviditet för ungefär elva år sedan.
– När jag väntade min dotter – jag visste inte då än att det var en flicka – blev jag plötsligt jättemedveten om den katolska kyrkans patriarkala strukturer, som jag inte tänkt på tidigare.
Cecilia Pauls farfar konverterade till katolicismen, och hennes pappa och hans bröder har varit aktiva och bärande församlingsmedlemmar i katolska kyrkan i Finland. När hon växte upp gick familjen i kyrkan varje söndag.
– När min dotter sedan skulle döpas riktade prästen allt han sa bara till min man. Jag fick rollen av den heliga modern som tar hand om hemmet. Och när något dokument skulle undertecknas sa jag till min man: Har du en penna? Då sa prästen att min man ska skriva på först.
Hon krympte ihop till ett russin och kände: så här kan jag ju inte göra, klart det är min man som ska skriva på först. Men hennes man sa: Du ska skriva under, här är pennan.
– Men den där känslan var så bekant för mig: att jag ska hålla mig i bakgrunden och förstå min plats, herrarna sköter om allt. Efter det blev jag väldigt medveten om att det här är något jag måste jobba mig bort från.
Samtidigt bar hon på ett annat tungt arv: en cancergen som gjorde att risken för bröst- och äggstockscancer var hög. Också det arvet var hon tvungen att ta itu med.
Cecilia Pauls uppväxt i den katolska kyrkan får plats på scen.
Om att hitta sin essens
Redan för elva år sedan stod Cecilia Paul i kö för att operera bort äggstockarna.
– Men sedan började jag läsa på om vad det handlar om och förstod att även om man bär på en cancergen så krävs en trigger för att cancern ska bryta ut. Den kommer inte från ingenstans.
Då började hon medvetet jobba på att våga ta plats, hitta sin essens och förstå vad hon mår bra av. Hon sa så småningom upp sig från Svenska teatern, där hon kände att hon inte kom till sin fulla rätt.
– Jag gjorde allt för att inte behöva gömma mig och göra mig mindre än vad jag är. Mitt temperament kommer från min holländska mamma: rättframt och spontant. Jag känner att jag gjort mig mindre hela mitt liv, både på grund av min katolska uppfostran och på grund av den finländska, mer inbundna kulturen.
Hon började gå i terapi.
– Jag har alltid älskat att se målarfläckar på folks kläder, att gå på konstutställning och vara i konstnärers arbetsrum. Min terapeut sa: Varför målar du inte själv? Jag svarade att det leder ju ingenvart ändå. Hon sa att det kunde leda till välmående och lycka för mig själv. Och jag var: vah?
Sedan dess har hon målat och ritat – och numera gör hon också keramik.
– Det är de stunderna då ingen stör mig. När jag läser och jobbar stör barnen mig hur mycket som helst – men när jag målar förstår de att det är heligt.
En knöl i bröstet
För några år sedan förlorade hon sin kusin i självmord. Samtidigt gjorde hon på Lilla teatern föreställningen Min fantastiska väninna, som gjorde att hennes egen kamp med katolska kyrkan kom henne väldigt nära. Sedan upptäckte läkarna ett myom i hennes livmoder. Det opererades bort, och samtidigt avlägsnades äggstockarna på grund av cancerrisken. Fem veckor senare upptäckte hon en knöl i sitt bröst.
Hon blev allvarligt sjuk i cancer och genomgick åren 2023–2025 vård och cellgiftsbehandlingar och flera stora operationer.
– Under sjukdomstiden upplevde jag verkligen att man kan vara andlig och troende fast man inte hör till en kyrka. Jag har aldrig upplevt ett så starkt ljus och kärlek och närvaro som jag kände när jag var sjuk – och en känsla av att vi alla är kopplade.
Det var också en period då hon tvingades börja hushålla med sin energi.
– Vem vill jag ge den åt? Vad får jag energi av? Vad äter upp min energi? Jag eliminerade allt som fick mig att må dåligt. Jag var tvungen att lyssna på mig själv för att överleva.
Hon lämnade sociala medier och slutade läsa nyheter. Hon var ute i naturen varje dag. Hon mediterade.
– Jag dansade omkring i korridorerna på sjukhuset med min droppställning när jag fick cellgifter. De sa: Vilken rörlig patient!
– Men jag ville inte sitta i den där stolen som ett offer. Jag ville inte ens kalla cellgiftet för gift. Jag tänkte i stället att det här är det som rensar ut dåliga saker ur min kropp: nu ska jag rensa ut allt som vi burit på i min familj i generationer.
Några dagar efter behandlingen gick hon alltid i bastu för att svettas ut allt, och sedan i kallbad för att skölja bort det.
– Det har verkligen varit en resa. Det känns att jag burit på så många generationers trauma. Det känns att de här grejerna inte är mina egna – nu måste jag programmeras om för att inte föra det vidare.
Vad av denna resa kan andra människor se hos dig?
– Inte så mycket. Det mesta har skett på insidan. På djur ser man förändringar så tydligt när de byter skepnad. När en kräfta byter skal gömmer den sig. Fjärilen blir larv och puppa och sedan fjäril. Och det syns.
På oss människor syns förvandlingen sällan utåt.
– När jag blivit frisk från cancern var det en så svår känsla att inse att jag själv var helt förvandlad men att ingen annan var det, och världen var likadan som förr – fast ännu värre.
– Det var en kris för mig – att vad var det för idé att jag räddades till livet? Men det handlar också om att landa i nuet. Jag är övertygad om att vi alla kan påverka världen som de vi är, att varje liten god handling spelar en roll.
Många saker är subtila, små tecken på hennes förvandling.
– Jag har numera svårt för starka lukter för det känns att lukten försöker täcka över något annat. Om det är smutsigt har jag svårt att jobba. Jag klarar inte längre av polyester. Jag har alltid varit jättekänslig, men för att överleva har jag tvingats bygga en massa skal. När jag blev sjuk försvann alla skal. Håret försvann ju också: min skörhet och sårbarhet blev så tydlig.
Kärlek, känner hon allt tydligare, är grunden för allt.
– Kärleken ska vi nosa efter som en hund som nosar efter lukter. Och om vi får en sinnesförnimmelse som lockar oss, något vi vet att långsiktigt får oss att må bra, då ska vi följa det spåret. Vi måste nosa efter det och orka göra det. Att vinterbada – det är jättejobbigt i början. Men efteråt är det sådan eufori, ett sådant lyckorus. Allt som får dig att må bra är inte lätt.
Vems liv lever du?
Också Cecilia Pauls pappa vet numera att hon lämnat katolska kyrkan. Det har varit svårt för honom, men som hennes terapeut sa till henne: vems liv lever du, hans eller ditt eget?
Hon har också lärt sig att alla svåra saker inte måste redas ut genast.
– Det här får ta sin tid. Man behöver inte reda ut allt och prata ut om allt direkt: om vattnet är väldigt grumligt så ser man ju ingenting. Låt det lägga sig och tala om det sedan.
När hon var sjuk skulle hennes bröst rekonstrueras, vilket krävde flera stora operationer. Efter två av operationerna vilade hon hemma hos sina föräldrar, som tog hand om henne.
– Jag har varit mittenbarnet som aldrig fått föräldrarnas hundraprocentiga uppmärksamhet. Det var galet att få uppleva det vid 40+ – och det var underbart helande. Om jag gick på promenad ringde pappa mig efter en halv timme och erbjöd sig att komma efter mig med bil.
Och det grumliga har så småningom blivit mindre grumligt.
– Jag har vågat säga till min pappa att för mig som kvinna är det svårt att acceptera att kvinnor i katolska kyrkan inte har samma rättigheter som män, och att män bestämmer över kvinnors huvuden. Det handlar inte om att jag inte skulle tro att det finns något större än vi.
Cecilia Paul och ”ren_essens”
– En ordlös föreställning som gick på Siriusteatern vecka 3 och återkommer till repertoaren senare.
– Arbetsgruppen: Koncept, manus, regi & på scenen: Cecilia Paul. Koreografi och co-regissör: Meri Pajunpää. Ljus, rum och grafik: Tuomas Honkanen. Ljuddesign: Hanna Mikander. Kostym: Tina Kaukanen. Producent: Cecilia Paul & Paul Olin.
– Om kostymer: Designbutiken Vimma ställde upp med kassvis med kläder.
FÖRESTÄLLNINGAR:
To 15.1 Premiär - 19.00Lö 17.1 16:00
