Svenska Akademiens ordbok definierar förundran bland annat så här: att beundra, att känna att något är underbart och utmärkt. Motsatsen till att förundras av något eller någon är att känna likgiltighet, att inte bry sig, att inte låta sig röras.
Ibland kan det kännas sårbart att låta sig förundras, att låta sig fyllas av djup glädje över något. Får jag vara glad i en värld som stormar? kan vi fråga oss.
Skam och sårbarhetsforskaren Brené Brown frågade sina respondenter i en forskning om skam vad som fick dem att känna sig allra mest sårbara. Svaren överraskade henne. Många av respondenterna nämnde att de stunder som får dem att känna sig allra mest sårbara var stunder av förundran och glädje. Stunder som att uppleva att man älskar sitt jobb, att få barn, att bli kär, att få en befordran, att veta hur bra man har det, att fundera på sina nära relationer.
Jag tror att det är viktigt att vi vågar låta oss förundras också när höst blir vinter och mörkret sveper in. Förundran kan leda oss till tacksamhet och tacksamhet kan leda oss till förundran. Psykologer och neurovetare har länge poängterat att tacksamhet har en viktig effekt på vår hälsa, både psykiskt och fysiskt.
Långt före psykologin och neurovetenskapens forskningsrön skrev Paulus till församlingarna att de skulle tacka i alla omständigheter. Att låta sig förundras och låta det leda till tacksamhet betyder inte att vi inte bryr oss om allt det som är svårt runtomkring oss. Jag tror att hemligheten med att våga förundras och tacka trots omständigheterna är att vi då blir påminda om att världen är en plats där det också finns godhet, hopp, tillit och kärlek. Att världen är en plats där mörkret inte har sista ordet, utan att det är ljuset som har det.
När har du senast slagits av förundran i ditt liv? Kan dina stunder av förundran i höst leda till stunder av att viska ut ett stilla tack?
