Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.
Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.

Lilian Ruotsala: ”Jag behöver ha något som är säkert”

teater.

Hon tror inte på slumpen. Lilian Ruotsala har fått svar på att hon valde rätt när hon valde teatern, och gått från att leva på andras tro till att växa in sin egen.

28.4.2021 kl. 15:05

Skådespelare var inte hennes drömyrke.

– Jag var inte alls intresserad av teater, berättar Lilian Ruotsala.

En föreställning förändrade det. Hon gick andra året i gymnasiet och följde med två kompisar till Vasa – mest för att en av dem just tagit körkort och det var en kul grej – där teatergruppen Nya Rampen spelade Hamlet.

– Efter att jag sett den visste jag: okej, jag ska bli skådis.

Publiken bjöds att sitta ner vid ett långbord och äta med Hamlet, skådespelarna agerade omkring dem. ”Är det här teater?” tänkte hon. Det var annorlunda än något hon varit med om. När hon ser bakåt inser hon hur osannolik den här berättelsen skulle vara – ifall hon trott på slumpen.

– Det var tänkt så här.

Efter gymnasiet började hon studera vid scenkonstutbildningen i Vasa. Siktet var inställt på Teaterhögskolan i Helsingfors, och följande gång det svenska programmet tog in nya studerande var de ett gäng studiekompisar som åkte iväg på urvalsprov.

– Jag tänkte att jag testar, jag tänkte inte att jag skulle komma in.

När hon blev antagen insåg också hennes föräldrar, som först varit något skeptiska till det plötsliga intresset, att teatersatsningen var på allvar.

– Jag minns att folk som jag inte kände kom fram på gatan och gratulerade till studieplatsen. Det var märkligt men roligt.


Lilian ”Liili” Ruotsala

  • Från Esse, bor i Helsingfors.
  • Frilansande regissör, skådespelare och dramaturg.
  • Familj: mannen Arto och dottern Elvi.


Lilian Ruotsala kommer från Esse i Pedersöre.

– Jag säger ännu att jag är en Essebo, erkänner hon, trots att hon nu bott tio år i Helsingfors.

Hennes familj hör till baptistförsamlingen och hon växte upp med en tro som var helt självklar. Också i tonåren, när hon umgicks mer med vänner som inte delade den, fanns hennes tro där i grunden.

För den kristna tjejen från landet tog det ett tag att hitta sin plats i Helsingfors, även om hon har lätt för att hitta vänner. Hon drogs till andra österbottningar. I den nya studiemiljön kunde hon känna att kristen tro var något man såg ner lite på, medan andra slag av tro var något spännande att ta influenser av.

– Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro.

Hennes medstuderande visste att hon var kristen, men tron hade inte en så synlig roll i hennes vardag.

– Om jag haft den tro jag har idag när jag gick där: tänk hur väldigt annorlunda diskussioner vi skulle ha haft!

"Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro."


”Okej, där kom bönesvaret”

För fem år sedan fick Lilian Ruotsala sin examen och kunde konstatera: nu är jag skådis.

Hon hade ägnat dagarna åt att läsa teaterhistoria och filosofi, träna upp sin röst, tränat kroppen att vara stark, smidig, uthållig och mottaglig, arbetat med karaktärer och scenframställningar. På kvällarna hörde det till att titta på – och ganska ofta somna på – olika teatrar.

Det var utmanande att hela tiden bli uppmanad att arbeta på sina svagheter – ”var stor, ta plats” – och sällan få visa sina styrkor.

– Man skulle kanske inte tro det, men jag är väldigt humoristisk på scenen. Samtidigt som man jobbar så mycket med sig själv, vilket är frustrerande, ska man vara tillgänglig för de andra också.


Frågan om hon
var på rätt väg fanns ofta i hennes böner.

Bönesvaret fick hon när hon gjorde praktik på Teater Tribunalen i Stockholm. De gestaltade verkliga personers historier på scenen och en gång satt de här människorna själva i publiken. Efter föreställningen skrev en lärare feedback till skådespelarna på sin blogg. Responsen till Lilian avslutade han med orden: ”Gud har visat vägen, amen.”

– Okej, där kom svaret.

Vardagen som frilansande skådespelare har till exempel inneburit att med två dagars varsel hoppa in i en föreställning för någon som brutit benet – samtidigt som hon regisserade en teaterpjäs i sitt gamla gymnasium.

– Det var intressant att testa och konstatera för mig själv: det där gör jag inte igen.

Hon medger att hon är tacksam att vara mammaledig just nu när hela kulturbranschen är i ett svårt läge.

– Man ska inte börja med det här om man vill bli rik, säger Lilian Ruotsala.

Dagens skådespelare gör mer än att stå på scenen.

– Om du tycker om regi, testa det, om du tycker om att skriva, börja skriva. Att vara skådespelare idag är att vara innehållsskapare. Du ska samtidigt vara din egen producent.


Under det senaste året
har hon också producerat annan kultur än teater: tillsammans med barndomsvännen Lina Forsblom skapat barnboksmanus inspirerade av uppväxten på landet.

– Det var ett projekt som vi inte visste att vi saknade.

Att inte ha en stor dröm

Efter Teaterhögskolan kände Lilian att det var dags för ett stort beslut: att låta sig döpas.

– Då blev det min tro och inte mammas och pappas eller någon annans. Idag betyder det allt. Jag skulle inte klara av min bransch om jag inte hade min tro. Jag behöver ha något som är säkert.

För henne är det viktiga att ha sin identitet i Gud, inte i jobbet eller något annat. Det låter henne ta alla de nej som en skådespelare får, bli ledsen ett tag, och veta att hon är lika älskad för det.

Något av det mest värdefulla under studietiden var att få en egen ”fadder,” en mentor som var ute i yrkeslivet. Hennes mentor blev Jakob Höglund, han som spelade Hamlet i föreställningen som startade allt, och som hon sedan dess blivit bekant med.

– Han var en supermentor. Om det inte varit för Jakob och att han tog med mig när han regisserade sina föreställningar tror jag inte att jag skulle ha vågat börja regissera.

Regissörskapet är givande på ett annat sätt än att vara skådespelare. Hon jobbar mycket med unga och amatörteater och säger att det är en av hennes styrkor att lära dem det hantverk som hon nött in i ryggmärgen under åren.

– När jag fått visa att jag är på deras sida – ”jag ser er och stöttar er” – och jag grundat en relation släpper så småningom spänningen och de börjar bara leka på scenen. Då är det bara för mig att luta mig tillbaka och njuta.

Hon tänker att många ungdomar skulle må bra av att göra teater.

– Det är så mycket här och nu, man är fokuserad på den andra och det är kul. Den konstnärliga processen är nästan sekundär, fokus är på att individerna ska få växa.


I sommar kommer hon, om allt går enligt planen, att bege sig in i Sherwoodskogen för det största projekt hon gjort, sett till antalet involverade personer. Robin Hood skulle ha stått på Närpes Teaters scen redan förra sommaren men föreställningen blev framflyttad.

– Vi är kring 60 på scenen, det blir häftigt. Tack och lov har jag en regiassistent.

Har du något drömprojekt?

– Vi pratade faktiskt om det där hemma för en tid sen. Arto frågade: ”Liili, vad är din dröm just nu?”

Och hon insåg: jag vet inte.

– Jag blev nästan lite ledsen. Jag har mycket jag tycker skulle vara roligt att göra, men inte någon stor dröm. Men jag tror att drömmen kommer när tiden är inne. Jag försöker alltid pejla in läget: vad är det tänkt att jag ska göra?

Just nu får familjen och livets hittills häftigaste roll komma först. För dottern Elvi spelar det ingen roll ifall hon presterar på auditions, det viktigaste hon kan ge henne är närvaron.

– Som jag har tränat i fem år på Teaterhögskolan, ler Lilian.

Emelie Wikblad


– Finland är ett land som fungerar. Människorna är ärliga. Jag har alltid varit lite tystlåten och jag trivs i Finland, säger Stéphane Rosse.

Kulturer. Stéphane Rosse är den tystlåtna fransmannen som har levt i Finland i 30 år. – Jag blev förälskad i en finländsk turist i Paris 1993. Det var kärlek vid första ögonkastet. 14.4.2021 kl. 10:47
Kirkko & Kaupunki rapporterar utförligt om domen och diskussionen kring den på sin webbsida.

massmedier. Tidningen Kirkko ja kaupunki har fällts av opinionsnämnden för massmedier för att ha avlägsnat en omstridd kolumn om köttproduktion från tidningens webbsida. 13.4.2021 kl. 10:24
Elefteria Apostolidou är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Även ett digitalt möte får en annan dimension när vi på riktigt stannar upp och ger av vår egen tid", skriver Elefteria Apostolidou. 14.4.2021 kl. 08:30
Kalle Sällström är verksamhetsledare på Församlingsförbundet.

Förnyelse. "Hur skulle vi gå till väga om vi också skulle renovera kyrkan inifrån?" 14.4.2021 kl. 09:00
Tiina Kaaresvirta är studentpräst på Metropolia, Alexandra Eriksson socialpolitiskt ansvarig i Hankens studentkår.

Studerande. Studerande behöver stöd under undantagstiden – och antagligen klarnar det verkliga stödbehovet först när livet börjar normaliseras. 14.4.2021 kl. 00:00
Att småprata och verkligen se patienten kan för en stund lindra det som smärtar. Det vet Andreas
Ahlfors som möter sjuka och oroliga människor under varje arbetspass.

Akutvård. Andreas Ahlfors är akutvårdare och kör ambulans till vardags. För att klara jobbet måste man vara lugn och observant. Men minst lika viktigt är det med empati – att verkligen se den man vårdar. 13.4.2021 kl. 08:31
Skärmdump från huutokaupat.com

Försäljning. Karleby kyrkliga samfällighet har lagt ut församlingshemmet i Björkhagen ut på auktion på huutokaupat.com, skriver ÖT. 8.4.2021 kl. 15:50

Kyrkomötet. Det är inte möjligt att inhibera kyrkomötets första session 2021 på grund av det stora antalet frågor som ska behandlas. 7.4.2021 kl. 16:02
Sara Svensson – den snälla barnflickan som tvingades till mord. Hon talar ut i en dokumentär som har premiär på HBO Nordic på söndag.

dokumentär. En kvinna mördas. Barnflickan fälls för dådet, kvinnans man för anstiftan. Allt sker i en by i Sverige där församlingen väntar på att Jesus ska komma tillbaka, eftersom deras pastor är Kristi brud. I två år undersökte journalisterna Anton Berg och Martin Johnson vad som egentligen hände i Knutby. 3.4.2021 kl. 14:25
Eva Roos tycker att det är viktigt att vara ärlig och sann med det mörker man gått igenom.
  – Men jag tror också människor behöver mera ljus och hopp vid sidan om mörkret.

livet. Evas Roos mammas plötsliga död, när Eva var bara tio år gammal, satte djupa spår i henne. 1.4.2021 kl. 04:53

tro. Ibland är patienten mycket svag, sedan piggnar den till. Tua Forsström och Sofia Torvalds möttes i ett samtal om hur deras tro klarat av sorg och uteblivna bönesvar. 2.4.2021 kl. 07:24

Kristinestad. Vad är öramössor och ”mörksondagan”? Annina Ylikoski berättar om folkdräkter och om hur påskens traditioner vuxit fram. 31.3.2021 kl. 14:01
Man kan ju inte förstå påsken, men jag har kunnat sätta in den i ett sammanhang, säger Sören Lillkung.

Påsk. – Som människa och sångare har jag upplevt en enorm rikedom genom att ta del av påskens musikverk, säger Sören Lillkung. 31.3.2021 kl. 13:05
Patrik Hagman är teolog och författare.

Påsk. – Att jag gör en liten sak som att hålla upp dörren för någon kan genom den så kallade fjärilseffekten leda till att någon kan komma på lösningen på klimatkrisen. Den sortens samband finns men vi har inte möjlighet att ha koll på dem – men det är väl det vi tror att Gud har. 31.3.2021 kl. 00:00

pedersöre. Medan Hilkka Nygård arbetade som lärare i Edsevö skola – Edsevön koulu dekorerade hon skolan inför påsk. Då utvecklade hon ett kors av björkris. 31.3.2021 kl. 09:50

Kristian Willis utanför Dickursby nya kyrka i Vanda.

profilen. – Jag skulle gärna vara med och skapa framtidens folkkyrka, för jag tror att vi inte har något annat val, säger Kristian Willis som snart tar över som kyrkoherde i Vanda svenska församling. 27.4.2021 kl. 15:05
Måste kroppen få så mycket uppmärksamhet? frågar Monica Ålgars.

Kroppen. Hur talar du till din kropp? Vad tänker du om den? 28.4.2021 kl. 00:00

Valborg. Han känner sig taggad inför en annorlunda valborg även om det känns trist att behöva hålla distansen. 26.4.2021 kl. 14:31
Patrik Hagman börjar jobba i Linköpings stift.

Åbo akademi. Vem som har hand om undervisningen i praktisk teologi i höst är oklart. 23.4.2021 kl. 12:14
Bjarne Boije var en av nyckelpersonerna bakom Kyrkpressen för femtio år sedan.

Kyrkpressen. Biskopen var tveksam, men han ville inte vara den som hindrade att Kyrkpressen startade. Om Borgar tar ansvar för innehållet och Boije för ekonomin så måste vi försöka, sade biskopen. Så blev det. (Den här texten publicerades i KP 1/2020. KP publicerar den i repris som en hyllning till Bjarne Boije, 100 år.) 21.4.2021 kl. 12:31