David Sandqvist kan pusta ut. – Publiken har förstått vad jag har velat göra och har velat ta emot det. Det är en skön avslutning på en process som regissör.
Han är 28 år och redan ett namn i teatervärlden i Svenskfinland.
– Som konstnär handlar det om att få ett personligt förhållande till en stor mängd olika saker, också sådant som man ännu inte har upplevt i sitt eget liv. Jag har inte barn själv, men det är någonting jag drömmer om och länge velat ha. Jag är en omhändertagande person, säger David när han får frågan om hur han har beaktat föräldraskapet och döden i pjäsen, sin unga ålder till trots.
Redan som barn hade David Sandqvist mycket dödsångest.
– Ångesten kom när jag var fyra–fem år. Ända sedan jag var liten har jag behandlat frågan om döden och hur jag ska komma över den rädslan, eller hur jag ska kunna leva med den. I min världsbild tar allting slut, och det ger mening åt allt i mitt liv.
I uppsättningen av Ronja Rövardotter ville han göra Skalle-Pers död verklig.
– Jag ville inte att den skulle bli symbolisk utan konkret. Redan under första akten håller Skalle-Per på att bygga sin likkista.
Vilken karaktär i Ronja Rövardotter identifierar du dig med mest?
– Jag måste nog säga Skalle-Per. Han har en viss sorts lugn, en mognad. Jag har ofta fått höra att jag är en gammal själ. Det är länge sedan jag slutade festa och gå ut sent. Jag tycker mest om att sitta hemma och spela brädspel med mina kompisar, snacka om livets frågor och dricka lite vin.
Skådespelaren Simon Häger spelar Skalle-Per.
– Han var faktiskt den första som blev castad i maj 2022. Genast när jag fick veta vilka skådespelare jag hade att arbeta med visste jag att Simon skulle spela Skalle-Per. Han kom också till mig och sa att han gärna spelar rollen. Så det fanns genast från båda håll en känsla av att det här är rätt. Och han är helt fantastisk.
Vilken relation har du till Astrid Lindgren?
– Jag tror att jag har en ganska liknande relation som många nordiska barn som vuxit upp i en post-Lindgren-era har. Hennes värld har funnits inne i mig. I och med den här produktionen har jag verkligen insett vad hon har velat göra: Ägna sitt liv åt barnen, ta dem på allvar och behandla även livets svåra frågor. Det känns som att barnfilmer och -berättelser har blivit lättare att ta in och mindre komplicerade. Själv tycker jag att det har varit en jätteviktig del av min barndom att få ta del av historier som är ganska komplicerade. Världen är svår och det finns svåra saker man måste ta sig igenom.
Är du rädd för döden idag?
– Ja, det är jag nog. I den världsbild jag har är livet en slump och det finns många frågor vetenskapen inte ännu har svarat på. Vi förstår inte till exempel hur medvetandet fungerar. Döden är inte skrämmande i sig, men tanken av att tvingas igenom den där sista stunden och fatta att nu är det slut är skrämmande.
Har du ingen förhoppning om ett liv efteråt?
– Nej, det har jag inte. Men jag tycker att mycket av hela universum är ett stort mysterium. Jag är rädd för döden, men lika skrämmande är tanken att jag skulle leva för evigt.
Vad tycker du är viktigast i livet?
– Det finns ingenting som är mera värdefullt än tiden. Tiden man ger någon människa är oersättlig.
Vad drömmer du om?
– Jag har haft mycket att göra med människor som har väldigt konkreta drömmar, exempelvis ett visst mål med sitt yrke, att bo utomlands eller vad det nu kan vara. Mina drömmar har alltid varit ganska vardagliga. En stor dröm jag haft länge är att bilda familj, att få dela mitt liv med nästa generation.
– Jag har haft ganska mycket ångest i mitt liv: jag lider av ångestsyndrom, och har gått i terapi i flera år. Bara att ha ett inre lugn, att må bra och vara lycklig i sitt vardagsliv är en dröm som besannas.
Vilken är din relation till kristendomen?
– Jag har haft en väldigt ateistisk, eller icke-religiös uppväxt. Jag har inte fått ett förhållande till religion överhuvudtaget. Som ung var min världsbild mera svartvit – för att skapa sin egen identitet måste den kanske vara det. Jag tycker att det finaste med att bli vuxen är att man förstår att saker är ganska komplicerade och att de får vara det. Man behöver inte förstå allting. Och fast min världsbild inte är så där drastiskt förändrad så tycker jag att jag har blivit mer andlig i vuxen ålder.
– Det kristendomen står för och som lärs ut kan jag omfatta till stor del. Ett av de stora problemen vi har i vår individualistiska, kapitalistiska värld är avsaknaden av just andlig gemenskap. Våra liv är så jäkla komplicerade. Det finns så många svåra frågor om hur man ska leva. Man går genom livet, blir vuxen, blir gammal och förbereder sig för sin egen död. Jag saknar en gemenskap där man tillsammans kan behandla frågor som inte är materiella. Jag är avundsjuk på alla som kan hitta den gemenskapen någonstans.
