Hon är docent i praktisk teologi, kantor och hade en aktiv roll i den finlandssvenska psalmboksrevisionen år 1986. Psalmer har varit en viktig del av Birgitta Sarelins liv i nästan 60 år. För sitt engagemang fick hon i december ta emot Församlingsförbundets kulturpris.
Varifrån kommer intresset för psalmer?
– Jag kan ha varit ungefär sex år, jag var med min mamma i julkyrkan och eftersom jag var liten satt hon i sista bänken med mig. Där var smockfullt, men det som var så härligt var orgelmusiken och att alla ljusen brann i ljuskronorna. Mamma förstod att efteråt gå upp och titta på orgeln. Från den stunden var jag såld.
Där var smockfullt, men det som var så härligt var orgelmusiken och att alla ljusen brann i ljuskronorna. Mamma förstod att efteråt gå upp och titta på orgeln. Från den stunden var jag såld.
– I vår släkt har vi sjungit psalmer och andliga sånger. Det sitter i generna. Mina förfäder, farfars far och farfars farfar, var klockare och kyrkvaktmästare i Jeppo kyrka. Farfars farfar hade till och med lärt sig spela violin efter noter, innan orgeln fanns lär han ha lett församlingssången.
Med en tredjeklassares barnsliga handstil är hennes namn skrivet i den första egna koralboken. Hon lärde sig spela på det orgelharmonium hennes pappa köpte och hon minns den nervösa elvaåring som första gången spelade för publik.
Du blev teolog och även kantor. Varför blev det så?
– Jag hade inte tänkt mig teologin alls. Jag gick på mattelinjen i skolan, har varit tekniskt intresserad hela livet och hade tänkt mig att bli någon slags ingenjör. Men det teologiska intresset ploppade upp tillsammans med psalmerna och musiken.
Studierna gick parallellt. Organisten som teologiska fakulteten avlönade för att fungera som kantor vid gudstjänstövningarna lärde även ut orgelspel till villiga teologiestuderande.
– Ibland har jag stått på teologibenet, ibland på musikbenet. Men jag har haft nytta av båda.
Går det att säga vad som gör en bra psalm?
– För det första är det tycke och smak, vad man gillar för musikstil och hur man uppfattar texten, säger hon och lånar ord av Olle Nivenius som var med i Sveriges psalmkommitté.
– Han sa att en psalm är som en fågel: den ena vingen är texten och den andra är melodin. Om de inte är i skick så flyger inte psalmen.
Han sa att en psalm är som en fågel: den ena vingen är texten och den andra är melodin. Om de inte är i skick så flyger inte psalmen.
– Ur kyrkans synpunkt är texten också mycket viktig. Psalmboken är ett lärodokument. Det är ingen lättvindig sak att få igenom en psalmbok. Redan Topelius beskärmade sig över att folk suttit i kommittéer i åtskilliga år och sedan var det kyrkomötet som började ändra detaljer i förslaget.
De äldsta psalmerna i vår psalmbok härstammar från 300-talet.
– Där är det kvalitet, både i texter och melodier, säger Birgitta Sarelin, vars personliga musiksmak klassar det mesta från 1900-talet som för modernt.
– Jag vet inte om jag har lyssnat på något som är skrivet det här årtusendet. Det jag diggar och får gåshud av ligger i renässansen.
– Den moderna så kallade lätta musiken har sitt beat. I renässansen är rytmen lika viktig, men den har inget beat. Den ska man känna i kroppen.
Hon har en nyckel till begravningskapellet i Pargas, dit kan hon gå och spela på orgeln.
– Då jag vet att jag inte har någon publik får jag sjunga ut av hjärtans lust. Det är ett livsbehov. Det finns ingen mättnadskänsla i det.