Gläntan var insikten om hur rädslor styrde mig

När jag var yngre tittade jag med förundran på alla dessa kvinnor som ivrigt
köade utanför Arbis i timmar för att säkra sin plats på keramiken och italienskan. Nu finns det inte längre köer men det är exakt samma typs damer som är Lucky Luke-snabba med att trycka på ”anmäl” till fönsterrenovering och Akvarellmålningens ABC. De fyller också upp alla terapiutbildningar och yogakurser och det har hänt att jag har undrat hur de ens ska hinna jobba med allt de utbildar sig i innan pensionen.

Nu är jag där själv, först i kön, mest driven av alla.

Nu är jag där själv, först i kön, mest driven av alla. Arbis-katalogen är som en godisaffär och alla distansutbildningar på diverse universitet är nästan omöjliga för mig att gå in på utan att gå bananas. I fjol tryckte jag vilt på många knappar och anmälde mig till en utbildning i positiv psykologi och pedagogik. Tänkte att den skulle kunna vara ett komplement, en fördjupning och en självklar fortsättning på mitt jobb med unga med adhd, men den blev ett komplement, en fördjupning och en självklar fortsättning på detta svåra med att vara jag. Detta svåra med att vara en människa.

I 30 år har jag studerat psykologi på olika sätt. Jag har slitit terapisoffor och fortbildningsfåtöljer. Jag har analyserat och reflekterat kring problem och psykisk ohälsa, dysfunktioner och svåra relationer men inte riktigt fått syn på glädjen som resurs. Svagheterna har tagit mer plats än styrkorna och fokuset på mörkret har gjort att det har varit svårt att se ljuset. Kombinerar man sju svåra år med att dessutom jobba med människor med stora utmaningar så är det kanske inte så konstigt att ens hjärna ständigt kalibrerar fara. Fem år av sömnproblem gjorde mig knappast mer positiv så jag gick vilse. Gick vilse i mitt eget nervsystem.

Fem år av sömnproblem gjorde mig knappast mer positiv så jag gick vilse. Gick vilse i mitt eget nervsystem.

Men mitt i skogen finns nästan alltid en oväntad glänta som bara kan hittas
av den som har gått vilse. Gläntan var insikten om hur jag var styrd av rädslor och att beredskapsläget hindrade den djupare glädjen. Gläntan var insikten om hur många styrkor jag har och hur mycket nytta jag kan göra för andra. Gläntan var insikten om hur mycket negativitet som finns i vårt samhälle och att jag själv måste bjuda motstånd genom att ständigt lista allt fint. Tacksamhetsdagboken avslöjar uppenbara svårigheter att se möjligheter i svårigheter och att jag har det knepigt med att uppleva förnöjsamhet om någon jag älskar inte har det bra.

Den positiva psykologin finns ju inte bara inom pedagogiken, den finns på ett självklart sätt inom den kristna teologin. Kärlek och medmänsklighet, förlåtelse och barmhärtighet, det är ju trons grund. I bönen övar vi tacksamhet och tillit. Meningsfullhet är själva kärnan och styrkorna kallas gåvor. I en trygg relation till Gud kalibrerar vår hjärna hopp. I en sund församling får vi stöd i detta svåra med att vara människa. Det finns ingen pensionsålder i detta livslånga arbete med att få en större förståelse, ett större hjärta.