Per Göthelids svärföräldrar hade blomsteraffär och begravningsbyrå i Närpes. Att ta över den hörde egentligen inte till planen – men planerna förändrades.
– År 2007 flyttade vi upp från Sibbo till Närpes, och 2009 tog jag över firman. Min fru fortsatte som lärare.
Själv är han i grunden sjukskötare – kanske inte så långt steg till att bli begravningsentreprenör, funderar han.
Per Göthelid
- Begravningsentreprenör vid Engelqvist i Närpes.
- Förtroendevald i Närpes församlings kyrkofullmäktige.
- Familj: frun Mona-Lisa och två vuxna barn som studerar i Vasa.
- Reser gärna, som avbrott i vardagen.
Det är ett jobb som kräver flexibilitet och beredskap på det mesta. Döden följer ingen tidtabell.
– Man kan försöka göra en bra planering, och så inser man när dagen är slut att det blev något helt annat.
I slutet av veckorna är det ofta begravningar.
– Vi har som kutym att alltid vara med på varje begravning.
Begravningsbyrån betjänar ett område som sträcker sig över Närpes och Kaskö. Men det har också blivit många längre resor i arbetets tecken. I trakten bor en hel del människor med ursprung i andra länder och han har till exempel kört avlidna som velat begravas hemma i Bosnien eller Kosovo.
– Vi är två stycken som åker. Det tar några dygn ner, så det blir fem–sex dagar innan man är hemma igen.
"Vid plötsliga dödsfall tycker jag nog det är jobbigt, och när barn och unga människor går bort. Samtidigt är det ju ganska sunt att man känner så."
Att vara begravningsentreprenör är ett jobb, men Per Göthelid vill inte att det ska bli rutinmässigt.
– Det är viktigt att man tar det på allvar och sätter sig in i den anhörigas situation.
Det gäller att hitta balansen mellan empati och att bli personligt engagerad.
– Vid plötsliga dödsfall tycker jag nog det är jobbigt, och när barn och unga människor går bort. Samtidigt är det ju ganska sunt att man känner så.
Han ser mycket av traktens kyrkor genom sitt jobb och är även förtroendevald i Närpes kyrkofullmäktige sedan några år.
– Min far var pastor i Missionsförbundet. Tron har hängt med sedan jag var liten, den är en del av vardagen.
För honom är den en trygghet.
– Jag tror inte att döden är slutet. Jag hoppas att det också kan inge trygghet när jag pratar med anhöriga.
Samtidigt är det väldigt viktig för honom att vara lyhörd för de människor som kommer till honom – de har olika bakgrund, olika religioner och åskådningar.
Att alla kommer att dö är ett faktum, men Per Göthelid märker att vi människor är duktiga på att förtränga det.
– Det känns som att det är lite mänskligt att göra det, att man inte tänker så mycket innan man hamnar i det.
Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en. Kanske är det därför vi helst undviker att prata om vad som ska hända när någon av våra nära eller vi själva inte längre finns.
– Men jag tror det skulle bli lite lättare om man skulle våga bejaka att vi alla ska dö en gång. Samtidigt vet man inte när det sker. Det är ju viktigt att leva varje dag och ta hand om varann, vi vet inget om framtiden.
För de anhöriga kan det vara en liten lättnad att veta något om hur den som gått bort velat ha det.
Du som jobbar med det här, har du själv funderat på det?
– Jag har inte gjort det faktiskt, inte ännu.
Nu vid allhelgona går Per Göthelid som så många andra till kyrkogården i Närpes, tänder ljus för nära och kära och ser på alla lågorna som lyser upp mörkret.
