”Tack! Du är en ängel!” stod det i e-postsvaret jag fick. Jag? En ängel? När jag hör ordet ängel ser jag framför mig en glansbildsängel med lockigt ljust hår och stora vita vingar. Samtidigt tänker jag att den bilden med största sannolikhet är väldigt långt ifrån verkligheten.
Eller vad vet jag egentligen? Jag har aldrig mött annat än vardagsänglar; människor som varit på rätt plats vid rätt tillfälle för att hjälpa mig eller någon annan på ett avgörande sätt. Eller kanske det ändå är så att det varit Guds änglar som jag sett? Och kanske jag också kan vara en ängel – trots allt? Även om jag för det mesta känner mig rätt obetydlig och synnerligen mänsklig med en hel del fel och brister.
Mikaelidagen talar om änglar, men texten som är dagens evangelium ställer barnet i centrum. När lärjungarna frågar Jesus om vem som är störst i himmelriket hoppas de han ska svara ”ni, mina kära vänner” men han svarar ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.” Vilken besvikelse för lärjungarna. Och inte nog med det, Jesus fortsätter med en rejäl utläggning om hur illa det kan gå för den som förleder och föraktar barnen. Det är inga milda ord han säger.
Jag tänker mig att lärjungarna sitter tysta och lite molokna där bredvid Jesus när han talat, för det är så jag känner mig när jag läser orden. Hur ska jag kunna bli som ett barn igen?
Kanske jag är närmast att bli som ett barn de gånger jag får höra att jag är en ängel? De gånger då jag, utan att fundera på egen vinning, glatt hjälper mina medmänniskor. Då jag inte gör så stort väsen av mig själv, utan ödmjukt hjälper eller ber om hjälp. De gångerna när jag inte tror att jag är så himla duktig och klarar allt själv? Eller när jag storögt förundras över livet och världen och alla gåvor Gud så frikostigt ger oss människor? Ja, så måste det vara. Jag är ett Guds barn!
