Hösten är här. Men i år när verksamheten i församlingarna drar igång gäller det att ha både plan A och plan B. När som helst ska vi vara beredda att tänka om inom alla våra verksamhetsområden. I skrivande stund hotar coronan att stänga kyrkans dörrar. Igen.
Att arbeta tillsammans, något man tidigare kanske ansett vara den bästa vägen att gå, är inte längre alltid aktuellt. Jovisst ska vi ”arbeit ilag”, men helst på distans. I ett samhälle som börjat säga adjö till talkoarbete undrar jag om vi någonsin kommer att se ett uppsving av projekt som görs med gemensamma krafter och oavlönat. Eller kan vårt läge, som vi nu bara tvingas gilla, bli en nystart för frivilligt arbete?
"Jag steg in i deras värld, i deras vardag och verklighet. Under de timmar jag fick vandra en liten bit längs dessa medmänniskors väg, öppnades mina ögon."
Häromsistens deltog jag själv i ett frivilligt arbete. Jag fick möjlighet att träffa och prata med människor som var helt obekanta för mig. Jag steg in i deras värld, i deras vardag och verklighet. Under de timmar jag fick vandra en liten bit längs dessa medmänniskors väg, öppnades mina ögon. Hela kvällen funderade jag på mina upplevelser och jag mådde bra. Jag var nöjd över att jag vidgat mina vyer och kunnat uppleva att jag gjorde skillnad.
Ibland behöver man inte göra så mycket annat för någon än att se, bekräfta och intressera sig. De djupa samtalen kommer nog småningom om det är tänkt att de ska komma. En enkel dialog, kanske kryddad med lite humor och värme, kommer man långt med.
Då osthyveln skär tjocka skivor i våra församlingars budgetarbeten inför år 2021 är det dags att arbeta tillsammans. Frivilligt. Oavlönat. För någon annans skull. För vår egen skull. Gör så – för Guds skull!
