Eddie Myrskog säger att de fem dygnen på en roddbåt ute på Östersjön förde de fyra vännerna närmare varandra på en nivå han tror är svår att nå på något annat sätt.

250 kilometer genom skog och vatten ska svara på frågan: hur långt kan jag ta min egen kropp?

extremsport.

Att springa 100 kilometer och ro över Östersjön är två saker Eddie Myrskog kan kryssa av sin bucket list – och nästa utmaning är utritad på kartan. Lockelsen ligger i att testa sina gränser och att göra något för andra.

18.6.2020 kl. 13:52

– Det är något otroligt roligt med att pusha sig själv och kolla vad jag faktiskt klarar av, säger Eddie Myrskog.

Han har sommarlov från kurserna i nordiska språk och litteratur, jobbar på sin kandidatavhandling – och gör upp planer för att springa fem ultramaraton på lika många dagar.

– Vi har fem olika rutter som i princip är raka streck på kartan och sedan har vi en dag på oss att ta oss fram till det dagliga målet, beskriver han Bold Projects nästa satsning.

Förra sommaren var det många som följde med när de fyra – Eddie Myrskog, Valtteri Ikäheimo, Bernhard Forstén och Linus Lehto – tog sig från Stockholm till Helsingfors i en roddbåt.

– Jag tror inte att jag någonsin kommer glömma det. Det har fört oss närmare varandra, att ha varit så instängda på ett litet utrymme och ändå kunnat kommunicera och hållas ihop.

Fröet till det som skulle bli Bold Projects såddes för tre år sedan.

– Då ringde min kompis, som tydligen inte har några gränser, och frågade om jag vill springa till Åbo.

De hade sprungit halvmaraton och Lidingöloppet. Nu ville Bernhard Forstén att de skulle pusha sig själva och se hur långt de kan springa. Och Eddie var intresserad.

– Hur långt kan man ta sin egen kropp? Hur galet kan man göra saker, fast man inte är en elitidrottare?

De satte upp målet att springa 100 kilometer, från Helsingfors till Ekenäs, och kom drygt två tredjedelar av vägen. Men de ville inte sluta där, alltså blev det ett nytt försök nästa sommar. Och nu tänkte de: om vi ändå springer 100 kilometer, varför inte samtidigt göra nytta?

Båda hade någon i sin närhet som drabbats av cancer, så att springa för bröstcancerforskning kändes naturligt.

– Vi lyckades samla in över 12 000 euro, otroligt mycket mer än vi nånsin hade föreställt oss.

Ur det föddes idén att fortsätta kombinera extrema fysiska utmaningar med välgörenhet.

– Vi tycker om att göra på det sättet att vi kastar ut olika idéer som är lite galna – och sen när vi bestämt oss för att göra något så gör vi det också.

På ett teammöte hösten 2018 var det någon som frågade: Ska vi ro över Östersjön?

– Sen hade vi någon slags omröstning där alla sa ja, och sen började vi göra research och började träna för det.


Hade du rott någonting tidigare?

– Ingen av oss hade rott tidigare.

De började alltså med att ringa upp någon de visste kunde det här med rodd, Börje Thorström i Ekenäs, och fråga hur de skulle gå tillväga.

– Han sa först att vi var dumma i huvudet, på ett väldigt charmigt sätt. Men efter det gav han mycket bra tips och kontakter.

De tränade teknik och simulerade hur det skulle bli att ro och vila i tvåtimmarspass. Den största utmaningen var det de inte kunde träna på i förväg: det begränsade utrymmet.

– Inte blev det egentligen några konflikter. Förutom en gång, när vi hade olika åsikter om vilken väg vi skulle ta. Men det löste sig, säger Eddie och skrattar lite.


Sporrade av tack och hejarop

– Det som var så roligt med rodden var just det att vi sa nu ska vi ro, och sen måste vi lära oss att ro.

Vägen från idé via plan till utförande kan ta ett år. Det kräver inte bara träning utan även mycket jobb med projektkoordinering, samtidigt som alla i teamet bollar studier eller jobb.

– Det kräver vilja och disciplin. Det lär oss mycket också, tidshantering och prioriteringar.

Eddie Myrskog är kommunikationsansvarig. Vad 25-åringen ska bli när han blir stor vet han ännu inte, men något inom kultur och kommunikation ligger nära till hands. Att jobba med språk och litteratur går i släkten.

Ett språk som han både hunnit lära sig och glömma bort är spanska. Han var fyra år när familjen kom tillbaka från Venezuela där hans föräldrar jobbat som missionärer. Även om han inte själv minns så mycket därifrån tänker han att något av det som ligger till grund för hans värderingar står att finna här.

– Fast jag varit liten har jag ändå fått någon slags koll på vad fattigdom faktiskt betyder. Jag har inte bara den här finlandssvenska världen som måttstock.


Vad driver dig att göra de här projekten?

Eddie Myrskog funderar en stund.

– Jag försöker svara något annat än dumhet, skrattar han.

Det handlar om att pressa gränser, gränserna för den egna kroppen och vad man tror är möjligt att klara av.

– När man har sprungit hundra kilometer eller rott över Östersjön så känns det som att man känner sig själv mycket bättre också.

Men han tror också att den yttre drivkraften har stor betydelse, att de gör det de gör för ett ändamål. Han minns alla tack-meddelande som de fick när de sprang och bilarna som tutade eller vevade ner fönstren och hejade.

– Det kändes som om man sprang tillsammans med massor med andra människor. Jag sprang för alla som var med och donerade eller hejade.

Årliga djärva projekt har blivit en tradition, men när nästa projektidé skulle förverkligas kom en pandemi i vägen. De vill ändå göra något som kan skapa glädje för andra. Målet för insamlingen är den här gången föreningen Mieli, som arbetar för att främja psykisk hälsa.

– Vi har nu improviserat lite – vilket vi kanske alltid gjort.

Fredagen den 26 juni kommer de fyra – Valtteri Ikäheimo, Bernhard Forstén, Linus Lehto och Eddie Myrskog – att starta från Fredrikshamn. I fem dagar ska de springa mer än ett maraton om dagen, totalt mellan 250 och 300 kilometer. För att göra det mer intressant går deras dagsetapper som raka streck genom terräng och vatten.

– Det vi har till förfogande under resan är det som vi har packat med oss i våra ryggsäckar. Sova kommer vi att göra under bar himmel med sovsäckar, förhoppningsvis på mjuk mossa.

Du kan följa äventyret på Facebook (Bold Projects) och Instagram (bold.projects). Om förra sommarens rodd finns nu en dokumentär på Yle Arenan.

Emelie Wikblad



betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

GRÖN OMSTÄLLNING. Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå. 13.2.2025 kl. 09:43

ungdomens kyrkodagar. – Det som var särskilt fint i år var att vi kom till att ingen ska pushas ut från församlingen bara för att vi har lite olika värderingar, säger Mona Nurmi. 12.2.2025 kl. 18:26

LÄGER. Varför får bara ungdomarna gå på läger? undrade några konfirmandföräldrar. Klart vuxna behöver läger också, tänkte de i Åbo svenska församling. Nu blir det av – välkommen på vuxenläger! 11.2.2025 kl. 14:07